Det är otroligt, men ett helt år har gått sedan min älskade Ann lämnade jordelivet. Det har varit en ny resa ut i det okända för mig. Konstigt och ofattbart. Nya former av beslut som ska fattas utan stöd av Ann. Att sakta inse den reella innebörden av orden "aldrig mer".
Sakta har dock livet och kanske också livslusten börjat återvända. Jag har vågat mig ut på egna resor, träffat nya människor, upplevt nya saker. Hittills har Anns foto följt med på hotellrummen och så lär det väl fortsätta ett tag gissar jag. Igår träffade jag en av våra bästa gemensamma vänner som också deltog vid Anns begravning. Han har det senaste året drabbats av elände och även överlevt en tid då man trodde det var slut. Och att se honom nu med glimten tillbaka i ögat, om än med en och annan tacksamhetens tår över att ändå vara tillbaka och att ha fått en "förlängning" i tillvaron, gav mig en slags puff att också själv försöka kasta mig ut i tillvaron igen och med mitt motto för ögonen: Öppna Sinnen!
Här på bloggen har jag inte skrivit på ett år, med undantag av minnesteckningen efter Ann. Nu är sorgeåret dock förbi och livet går vidare – liksom bloggen!