ACK VÄRMELAND DU SKÖNA! Tre dagar i lyrikens, tonernas och berättelsernas landskap!

 

 

Värmland har alltid intagit en väsentlig plats i mitt liv. Farfar Oscar lät aldrig oss barn glömma att det var hans barndoms bygd. Hans födelseplats vid Klarälvens strand nedanför Sandbäckens gård i det lilla bostället Hildurlund var alltid ett centrum i hans berättelser och där bodde också vår sagofaster Elvira sedan hon pensionerat sig från barnhemmet i Dala-Husby. På 50-talet revs dock Hildurlund då motorvägen, Statoil och Scandic skulle byggas uppe på slänten. Vid Hildurlunds brygga hade under många år ångaren BYLGIA sin natthamn. Uddeholmsbolagets kombinerade passagerar- och bogserbåt vars förste kapten, Oscars pappa var, till sin pension 1900. BYLGIA i sin tur levde vidare ända tills den höggs upp i fjol. 

Så fort ”Värmlänningarna” gavs på Kgl Operan, hade Oscar bokat ett antal platser för sig själv och sina sju barnbarn plus ett ”bonus” (sa man väl dock inte på den tiden om dottern till hans nya sällskap sedan farmor dött). Vanligtvis var det på Annandagen den gavs och alternerade med ”Lille Petters resa till månen”. Farfar blev en institution på Operan så att föreställningen inte började förrän en vaktmästare meddelat scenen att ”Nu är majoren och hans barn på plats”! Detta enligt en äldre garderobiär som berättade det för min kusin Hans i vuxen ålder då denne som arkitekt fått Byggnadsstyrelsens uppdrag som ansvarig för operabyggnaden.

På farfars begravning spelades givetvis ”Ack Värmeland Du sköna (Värmlandsvisan)”. Den sagolikt vackra visan är en gammal svensk folkmelodi som i början av 1800-talet fick sin text av Anders Fryxell och F A Dahlgren. Den kom att läggas in i Dahlgrens folklustspel ”Värmlänningarna” från 1846. Oräkneliga är de svenska och internationella artister som sjungit eller spela denna sång.

Melodin är dock inte Värmländsk i grunden utan faktiskt Nederländsk! Den tog vägen om Östergötland och Finspång innan Fryxell snappade upp den och bearbetade den till vad den är idag. Men den har så mycket av den svenska melankolin i sig. Tack vare trumpetaren Bengt-Arne Wallins inspelning så spreds låten och kom att spelas in av t.ex. Stan Getz, Zoot Sims, Toots Thielemans, Quincy Jones och Miles Davis.

Nu har jag varit på en tredagars Värmlandsresa med ”Utflyktskommittén” under ledning av min gamle dansklubbskompis tillika ordförande i vår årsförening, Harald von Matern och Lars Bernhoff samt reseledaren Eva Bendz. Under en längre motorvägssträcka funderade jag kring hur de olika konstformerna utvecklats i våra landskap. Man kan väl utan tvekan ändå slå fast att två landskap sticker ut när det gäller såväl musik som konst och litteratur, Dalarna och Värmland. Möjligen hävdar någon att Halland också borde nämnas men i sammanhanget är det en för ung företeelse.

Vad är det som har triggat den konstnärliga kreativitet som så flödat i dessa båda landskap? Är det skogarna, sjöarna och vattendragen? Jag tror det. Få landskap har så mycket av det trolska, sköna, glittrande, skira, storslagna och stämningsfulla som behövs för att väcka skapelselusten. 
Min salig vän, Mariefredskonstnären Harry Karlsson, sken alltid upp på våren då isen på Gripsholmsviken slutligen släppte sitt grepp och solen lyste och skogen på Hedlandet stod stadigt mörk i bakgrunden: ”Nu kommer glittret!” Det är något speciellt när solljuset träffar de rörliga vattenspeglarna med den mörka skogen som bakgrund.



 

Nu om resan! Vi startade med bussen från Cityterminalen så okristligt tidigt som 8.30. Färden gick över Enköping, Västerås. I Karlskoga kom vår första anhalt, nämligen Alfred Nobels sista hem i Sverige, herrgården Björkborn. 

Där möttes vi av guiden Emilia som var ett utomordentligt exempel på ytterligare något som jag tror är speciellt för just Värmland – berättarkonsten! Hon, liksom de övriga guider, hotellvärdinnor och museichefer vi upplevde under resans gång hade just detta gemensamt – de berättade en historia för oss! Inte uppradade historiska fakta, utpekade möbler av speciell signifikans – nej en sammanhållen gedigen, roande, intresseväckande och kunnig berättelse. Hänger det ihop med en landskapsberoende tradition? Selma Lagerlöf dyker naturligt upp i tankebanorna.

 

Ett snabbstopp i Kristinehamn för att se Picassos i sammanhanget exotiska och totalt ointressanta betongskulptur. Visst, kommunen ska med rätta känna stolthet att ha kunnat bärga hem ett internationellt konstverk av hög klass, men dess relevans i sammanhanget är rätt obegripligt

.
Så den sista biten till vår bas under dagarna i Värmland, Ulfsby Herrgård eller ”Länsmansgården” som den hette i Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings Saga”. Där togs vi emot av värdinnan Marianne Krönsjö som visade sig vara en lika god och livfull berättare som gav oss gårdens historia och presenterade vår mat. Middagen var mycket trevlig när vi efter visst tumult lyckats placera oss rätt. Kaffet med en liten sötsak intogs i de övre salongerna och för min och mångas del – ute på den stora terrassen med underskön utsikt över nejden och den del av Fryken som gården ligger vid.



Efter frukost dagen därpå avgick bussen mot närbelägna Gräsmarks kyrka, sagolikt vackert belägen vid sjön Uddens (”Lillsjön”) strand. Kyrkan invigdes 1738 efter att ha ersatt en mindre träkyrka från 1600-talet. Behovet av en större kyrka kom efter en av de stora invandringsvågorna österifrån av s.k. skogsfinnar som utvandrade från trakterna runt Savolax och Tavastland i Sveriges östra rikshalva, d.v.s. Finland. Viss överbefolkning och att skogen höll på att ta slut drev iväg dem västerut. De var duktiga på svedjebruk och i Värmland fanns stora obebodda skogsområden där de kunde slå sig ner och få en utkomst. Så småningom krävde också den för Sverige så viktiga järnframställningen mängder av träkol som skogsfinnarna blev duktiga på att förse järnbruken med. I Värmlandsskogarna fanns ingen direkt gruvdrift men ändå byggdes flera järnbruk. Det var helt enkelt lättare att frakta järnråvaran till bruk som hade god träkolstillgång och sedan transportera tillbaka det färdiga tackjärnet.

Den vackra stenkyrkans tunnvälvda innertak försågs med fantastiska målerier som på slutet av 1800-talet antagligen ansågs för distraherande och helt enkelt målades över! Men redan 1925 tog man åter fram originalmåleriet. Det ursprungliga altarskåpet från 1600-talskyrkan finns numer på Historiska Museet och i Gräsmark finns blott en omålad träkopia. Den stora altartavlan är från 1773.



Så for bussen vidare till Rottneros Herrgård. När man är i trakterna runt Sunne är ”Gösta Berlings saga” ständigt närvarande. Rottneros, som i Selma Lagerlöfs saga fått namnet Ekeby spelar ju också huvudrollen som hem för den allhärskande Majorskan som styr och ställer. En av herrgårdens flyglar kallas i romanen ”kavaljersflygeln” och där huserar majorskan ett band av livsglada manliga uppvaktande snyltgäster. Idag är herrgården privatbostad och endast parken är öppen för besökande allmänhet. Men den är väl så sevärd sedan den tidigare brukspatronen Svante Påhlson 1932 började göra den till en enastående skulpturpark med allt från Nike från Samotrake på sin höga pelare via vårt lands stora skulptörer, Christian Eriksson, Carl Eldh, Carl Milles till nutida svenska och nordiska skulptörer. Jag kan rekommendera en omläsning av Gösta Berlings Saga, även om jag skulle önska mig en ”re-write” som jag skrev för några år sedan.


Efter lunch inne I Sunne begav vi oss till ”Lövdala” i sagan men i verkliga livet författarinnans födelse- och dödshem, Mårbacka. Selma Lagerlöf kunde 1907 återköpa själva gårdscentrum efter att gården gått ur släkten efter faderns konkurs. Och när hon sedan fick Nobelpriset två år senare så kunde hon även återköpa marken. Därefter lät hon arkitekten Isac Gustaf Clason bygga om och till den gamla rödfärgade träbyggnaden till en mer ståndsmässig herrgårdsbyggnad med putsat yttre som vi ser den idag. Tyvärr rådde fotoförbud inomhus så man får gå till https://marbacka.com/hemmet/ för att titta på interiörerna. Gården ägs ännu av den Lagerlöfska familjen genom en stiftelse men översta våningen disponeras alltsomoftast av familjemedlemmar och ingår inte i det som visas.

Som sista dagsetapp tog oss bussen till Östra Ämterviks kyrka för att besöka Selma Lagerlöfs grav, en imposant anläggning med tre stenblockstäckta gravar där Selma själv, hennes föräldrar och syskon och dessas barn samt Selmas trotjänande hushållerska Fröken Lundgren.



Sista dagen på resan inleddes med lika god frukost, packning, betalande av dryckesnotor och så in i bussen med pick och pack.

Första stoppet blev för min del den stora omvälvande överraskningen! Vi besökte Alma Löv Museum. Visste i förväg inte ett dugg om detta fenomen. Vi kör ut på en ren skogsväg och kommer fram till en stor röd gammal timmerlada. Omgiven av udda men roliga paviljonger på de omgivande åkrarna.

Vi lotsas in via den gamla loftgången där hö en gång i tiden körts in för vinterförvaring. Redan där höjs ögonbrynen och jag inser att det här är någonting alldeles extra! Något som närmast ger mig minnesassociationer från t.ex. den Köpenhamnska lilla krogen ”Tokanten” vid Vandkunsten som var en liknande upplevelse på 50- och 60-talen. Allsköns märkliga saker och föremål som står på trägolven, hänger på väggarna och från taket. En samlarlust i Utflöde! En sagovärld! Här skulle jag kunna tillbringa mycken tid. Men där finns också konstnärliga verk och installationer. Som frånsett ett antal målningar (mer om dessa senare) också ger mig starka associationer till 60-talets happeningera då också installationer gjorde sin entré. Årtiondet för Fluxusrörelsen och för Yoko Ono vars första svenska gallerist jag kom att bli 1990. Och inte minst också för alla de musikaliska och teatrala upptåg som min bror Lasse Werner och hans vänner, Pi Lind, Ken Dewey, Otto Donner m.fl. ställde till med på Moderna Museet, på Tekniska Museet, på Pistolteatern och på andra ställen. Jag kände mig helt lyrisk när jag satte mig för den presentation som museets konstnärliga ledare Stella Broos gav oss. Stella är alltså en av konstnärsparet Karin och Marc Broos tre döttrar. Föräldrarna påbörjade 1998 detta pågående projekt: Alma Löv Museum. Jag ska inte avslöja historien bakom namnet men det är en lika osannolik och fantasieggande berättelse som hela projektet! Karin Broos, en av vårt lands främsta konstnärer står bakom de flesta av de målningar som just nu hänger på olika ställen i museet. Hon har alltid hört till mina favoriter. Kanske i synnerhet de målningar som ger mig samma slags känslor som t.ex. Edward Hoppers målningar. Karin gav sig tidigt ut i Europa och träffade i Holland sin make Marc och de båda etablerade sig i början av 80-talet i Värmland där de blivit kvar. Marc är en fascinerande skulptör.

Nästan två timmar fick vi på oss att avnjuta denna helt unika upplevelse. Här finns t.ex. Sveriges mest komfortabla filmsalong mitt bland alla överrumplande överraskningar. Kan inte annat än att rekommendera ett låååångt besök på Alma Löv Museum! Men inte i år = 2025, då museet håller stängt för att fundera över framtiden. Men när ni kommer så kommer ni inte att ångra er! Det värsta är att när man åker därifrån gnager känslan av att man missar något eftersom man inser att museet är i ständig utveckling och förändring. 



Väl tillbaka i bussen styrdes kosan mot Karlstad och Lars Lerin Sandgrund. Eftersom jag varit där ett antal gånger hade jag först tänkt att gå över stenbron och besöka vår gamla familjegrav på Västra Kyrkogården, men nu hade jag fått veta att ett par goda vänner, Gunilla och Harry Söderström, som jag lärde känna genom Anns och min gamla guidekompis och vän Suzanne Wennberg, just kommit till sin ”sommarbostad” i Karlstad. De bor normalt i Atlanta i USA, men båda är värmlänningar och tillbringar större delen av somrarna här. Så jag blev upphämtad av dem vid Sandgrund och bjuden på en god lunch på lokal och därefter kaffe och en härlig pratstund i deras fantastiska hem vid Klarälvsdeltats strand där Harry kan lasta ut i sin vinterförvarade kajak direkt från vardagsrummet och ner till den egna bryggan. Harry körde mig tillbaka till bussen som därefter avgick mot Stockholm och Cityterminalen där vi alla resedeltagare skildes åt.

En härlig tredagarsresa som vi alltså gjorde i form av en privat grupp men som jag tror ingår i Albatros eget utbud också. Kan alltså starkt rekommenderas och jag uppfattade det så att också dessa kvarvarande planerade Albatros-resor kommer att kunna besöka Alma Löv Museum trots att museet är stängt under året för allmänheten. Kolla för säkerhets skull.                     20250527