Riksbanksigelkotten....
Ibland blir man så glad när man öppnar morgontidningens ledarsida! I fredags (19/2) var rubriken Bekvämt utan betyg, och handlade om urvattningen av kvaliteten på högskolorna genom bristen på betygssättning, verklig kvalitetskontroll, forskningsfusk och annat. Utgångspunkten var givetvis det som hänt på Karolinska Institutet.
”Men där den verkliga sakkunskapen finns kan också kåranda eller behovet av goda relationer för att trygga egna anslag finnas” skriver ledaren. Som också våndas över att den avslöjande granskningen universiteten emellan försvinner genom ett regeringsförslag som riksdagen förväntas godta denna vecka. Nu ska man också inom universitetsvärlden övergå till den ”egenkontroll” som inte minst inom byggsidan visat sig rent katastrofal.
Som av en händelse skriver Andreas Bergström från tankesmedjan Fores, i spalten bredvid en gästkrönika under rubriken: Fel, flum, fusk även i vetenskap.
Man kunde tro att den handlade om samma sak, men icke. Istället berättar Bergström om en av de största vetenskapsnyheterna förra året, en artikel i tidskriften Science: ”Estimating the reproducibility of psykological science” vilken var ett försök att upprepa resultaten från ett hundratal publicerade psykologiska studier, Det visade sig att i de flesta fall gick det inte att få samma resultat som i originalstudierna.
”Forskarna har en tendens att publicera studier som visar positiva resultat och ignorera försök där den effekt man hade väntat sig inte uppstod”. Man kan inte heller utesluta rent fusk. Bergström exemplifierar vidare hur man kan vilseleda med ”vetenskapliga” metoder som när Riksbanken förra året publicerade ett diagram över sin ränteutvecklingsprognos och genom kraftiga uppåtkurvor visade att räntan snart skulle stiga brant uppåt. I själva verket rörde sig räntan i en helt annan bana. Bergström fortsätter: ”Det finns också hela vetenskapliga områden som i stor utsträckning arbetar med intervjuer och observationer, på ett sätt som gör att det nästan aldrig syns om forskarna, medvetet eller omedvetet ger en skev bild av resultaten.”
Och vidare: ”En rimlig tanke är att staten inte borde finansiera forskning och prognoser som mest ger okontrollerbara eller vilseledande resultat. Men vi kan inte vänta oss att forskare och prognosmakare inom en disciplin ska leda den utrensningen, de har allt att förlora på att säga att det de har hållit på med inte fungerar. Och de som inte är experter har förstås svårt att säkert avgöra vad som är värdelöst och vad som bara är svårtolkat.”
Tänk så klokt! Och tänk om medierna tillämpade den skepsis inför och kritiska granskning av olika vetenskapliga påståenden som ledarartikeln och Bergströms krönika efterlyser också i sin bedömning av t.ex. IPCCs olika alster kring klimatförändringarna!
Kanske skulle man då se att den branta uppåtgående temperaturkurva som ofta åberopas alltför mycket liknar Riksbanksigelkotten!
”Men där den verkliga sakkunskapen finns kan också kåranda eller behovet av goda relationer för att trygga egna anslag finnas” skriver ledaren. Som också våndas över att den avslöjande granskningen universiteten emellan försvinner genom ett regeringsförslag som riksdagen förväntas godta denna vecka. Nu ska man också inom universitetsvärlden övergå till den ”egenkontroll” som inte minst inom byggsidan visat sig rent katastrofal.
Som av en händelse skriver Andreas Bergström från tankesmedjan Fores, i spalten bredvid en gästkrönika under rubriken: Fel, flum, fusk även i vetenskap.
Man kunde tro att den handlade om samma sak, men icke. Istället berättar Bergström om en av de största vetenskapsnyheterna förra året, en artikel i tidskriften Science: ”Estimating the reproducibility of psykological science” vilken var ett försök att upprepa resultaten från ett hundratal publicerade psykologiska studier, Det visade sig att i de flesta fall gick det inte att få samma resultat som i originalstudierna.
”Forskarna har en tendens att publicera studier som visar positiva resultat och ignorera försök där den effekt man hade väntat sig inte uppstod”. Man kan inte heller utesluta rent fusk. Bergström exemplifierar vidare hur man kan vilseleda med ”vetenskapliga” metoder som när Riksbanken förra året publicerade ett diagram över sin ränteutvecklingsprognos och genom kraftiga uppåtkurvor visade att räntan snart skulle stiga brant uppåt. I själva verket rörde sig räntan i en helt annan bana. Bergström fortsätter: ”Det finns också hela vetenskapliga områden som i stor utsträckning arbetar med intervjuer och observationer, på ett sätt som gör att det nästan aldrig syns om forskarna, medvetet eller omedvetet ger en skev bild av resultaten.”
Och vidare: ”En rimlig tanke är att staten inte borde finansiera forskning och prognoser som mest ger okontrollerbara eller vilseledande resultat. Men vi kan inte vänta oss att forskare och prognosmakare inom en disciplin ska leda den utrensningen, de har allt att förlora på att säga att det de har hållit på med inte fungerar. Och de som inte är experter har förstås svårt att säkert avgöra vad som är värdelöst och vad som bara är svårtolkat.”
Tänk så klokt! Och tänk om medierna tillämpade den skepsis inför och kritiska granskning av olika vetenskapliga påståenden som ledarartikeln och Bergströms krönika efterlyser också i sin bedömning av t.ex. IPCCs olika alster kring klimatförändringarna!
Kanske skulle man då se att den branta uppåtgående temperaturkurva som ofta åberopas alltför mycket liknar Riksbanksigelkotten!
Se även denna länk!