Quantcast
Channel: Mats Werner
Viewing all 144 articles
Browse latest View live
↧

KÄLLARMÄSTAREN m.m. AUGUST HALLNER

December 23, 2014, 2:10 am
$
0
0
 
 
Mamma hade två vänner som följde henne från tidig barndom och livet ut och det var Ulla Beyron sedermera gift Henriques och Birgit Rosengren sedermera gift Ahrle och senare Gustafson. I sin barndom fick hon därför inte sällan träffa såväl Ullas legendariske far, chefredaktören och författaren Beyron Carlsson (signaturerna Celestin och Floridor) som Birgits lika legendariske morfar källarmästaren, konstnären och diktaren August Hallner. 
Ulla träffade hon dock genom Franska skolan medan Birgit kom in i hennes liv som sommargranne på Vaxholm.
Stockholm på den tiden kring förra sekelskiftet var dock inte större än att Ullas pappa och Birgits morfar kände varandra väl. När Ulla många år senare efter att själv ha avslutat en lång journalistbana på Stockholms-Tidningen gav sig på att skriva en bok om sin far ”Kring en redaktör” (LT:s förlag 1978), som baserar sig på innehållet i en stor kartong fylld med brev till redaktören från den tidens alla storheter, så är August Hallner given för ett eget kapitel som jag här vill återge. Eftersom boken torde vara svår att få tag på idag ens på biblioteken så kanske jag succesivt ger mig på att transkribera flera intressanta kapitel för publicering på min blogg. Detsamma gäller Ullas första fantastiska Stockholms-bok "Stockholm i gasljus". Dessutom har jag fem stora tjocka inbundna klippböcker med Ullas egna tidningsskriverier som borde kunna ge stoff till fler blogginlägg framöver. Här följer Ullas text ur boken "Kring en redaktör":

AUGUST HALLNER

En rar liten farbror som man ofta mötte på stan i närheten av Hamburger Börs var dess källarmästare, August Hallner, ”stadbud” likosm min pappa och gammal god vän och ordensbroder i bl.a. Bellmans minne, PB och andra sällskap. Han blev senare känd även i egenskap av morfar är två prima primadonnor, Margit Rosengern och Birgit Rosengren-Ahrle-Gustafson.

En icke oäven konstnär var han också – hade börjat på Konstakademien, där han var kamrat med både Kronberg och Carl Larsson och drömde om andra dukar  och stilleben än restaurangmatsalens. Men det blev inte så – platsen framför staffliet byttes ut mot den innanför källardisken. Och att arrangera en god middag är minsann också en konst. På lediga stunder umgicks han dock gärna med både pensel och diktarpenna. Han hade givit ut tre skaldesamlingar från trycket och presenterade då och då ”bröderna” både vers och tavlor.

På äldre dar fick han lite rinnande ögon och det där lade jag förstås märke till och tolkade på mitt eget sätt. Alltså frågade jag en dag, när vi gick över Jakobstorg, vad den där farbrorn vi nyss mött hade för yrke?
– Han är källarmästare, sa pappa.
– Jaha, sa jag, det syns att han har stekt mycket lök!
En replik, som Hallner själv fick roligt åt.

På Drottningholm bodde han sommartid i Bergshyddan, en gammal trävilla högst uppe på ”Malmen” med underbar utsikt över slott och fjärd och omgiven av en lummig trädgård med praktfulla gullregn och persiska syrener. Överst på den snickarglada gaveln lyste – som den gör än i dag – en förgylld lyra.

”Stockholms gladaste krögare” kallades Hallner inte för intet och han och vännen Emil Norlander gnabbades ofta och spelade varann pojkaktiga spratt, vad man idag skulle kalla practical jokes.
En dag hade Halllner bjudit ut ett par vänner från ”vischan” eller landet. De hade aldrig förr besökt Drottningholm, men hört talas en hel del om vännens fina och gedigna sommarställe där.
När de kom ut med båten stod deras värd på bryggan, elegant som alltid i jacquette och svart-vit-rutiga byxor.
– Ja, vi tittar väl hem ett tag först, sa Hallner och visade vägen ner i parken. Vännerna häpnade över prakten i vad Hallner blygsamt kallade sin lilla villa. Nog för att de hade hört att han ägde mycket antika möbler och tavlor, men se detta!
En av gästerna som fastnat för en takmålning av lätt klädda flickor – förmodligen caféuppasserskorna, tänkte han – hade kommit en smula efter de andra. Då fick han se en galonerad man, av hållning och ålder att döma en gammal hovmästare. Gästen passade på att göra den fråga som länge legat på tungan:
– Säg mig en sak, var ä frun?
– Frun??? Menar herrn drottningen?
– Drottningen! Vad säjer ni? Ä vi inte hos direktör Hallner?
 Nej, det här är Drottningholms slott.....
Ja, ja det var ju lyckat.

Inte precis Drottningholms slott, men en vacker vy av parken med kungens betande får skänkte Hallner min pappa en marsdag 1918. Och på tavlan, målad i olja, finns förstås en baksida och på denna har konstnären klistrat dit dels ett foto av den ädle givaren, dels denna vers, präntad med gulnat bläck:

Bäste Broder!
Härmed skänkes dig en vid terräng,
åker, skogar och en äng,
samt den illa dammen
jemte alla lammen.
Sjelf jag skapat ”rariteten”,
men jag önskade förvisst
dock min Broder, att till sist
Du det hela fått i verkligheten.

Rimmar gör källarmästaren också ibland i sina brev, t.ex. ett, daterat Bergshyddan, Drottningholm 26/8 1919 och försett med näpna akvarellmålningar utmed brevpapperets alla sidor. Versen lyder så här:

Broder Beyron!
Jag lofvat dig en akvarell,
och hur jag mina färger blanda’
en ljus och stilla sommarkväll
så blef det litet hvarjehanda.

Du får på detta lilla ark
Ett prof uppå min pensels nycker,
Kritiken gifver jag en spark
och kluddar bara, bäst jag tycker.

Till dessa hus – en smånätt grupp –
en dag jag tänker kosan styra
och mörda en förbannad tupp,
som väcker mig på slaget fyra.

Af ”Hyddans” kock en bild du fär,
en, må du tro, som håller måttet,
är införskrifven gallisk mat-ador,
som tjenat har förut på slottet.

Situationen, den är klar,
helt enkelt så sig ställer saken.
I detta ögonblick han har
på såsen fått den rätta smaken

Af denna lilla mälarvy
jag ständigt kan från ”Hyddan” njuta
och måla kvällens rosensky,
när som jag tittar från min ruta.

Jag har en ”misse”, som är blå,
och aldrig misslynt är till sinnes,
och du kan ge dig katten på
det enda exemplar, som finnes.

Min lilla vov-vov gerna såg
hans död och slut på konkurrensen
och för att komma det ihåg
går ”Misse” jemt med knut på svansen.

Chateaubriand har sagt så här
– om nu på sanning det sig grundar –:
”Ju mer jag menskor känna lär,
ju mer jag vördnad har för hundar.”

Då tänkte han nog i sitt sinn,
just hund med hufvud ska det vara,
och då en ”tåckendär” som min,
ty då man saken kan förklara.

Min bild är mindre mönstergill,
af likhet kanske ej finns spåret,
men om man rättvis vara vill,
så liknar det mog mig ”på håret”.

Och nu till sist så beder jag,
du detta emottaga torde,
som litet minne af den dag,
då du besök på ”Hyddan” gjorde.

                    Vännen
                    Aug. Hallner

↧
Search

Var blev ni av......

January 13, 2015, 8:01 am
$
0
0
 
Vi har nu följt det drama som utspelade sig i Paris i förra veckan, och imponerats av den mastodontiska demontration som ägde rum till förmån för yttrandefriheten och pressfriheten. För rätten att i bild obehindrat skildra någonting, i det här fallet satirteckningar av profeten Mohammed m.fl.
 
Vad jag kan se av illustrationer som finns återgivna på nätet så har tidningen Charlie Hebdo vimlat av det som i andra sammanhang skulle karaktäriserats som "extremt rasistiska" eller "rasistisk stereotypisering" för att använda ett modeuttryck.

Det är väl rimligt att vi alla försvarar press- och yttrandefriheten och vässar våra pennor och höjer dem när saker som massakern i Paris inträffar, eller då Jyllands-posten hotas för motsvarande publiceringar. Jag ställer mig till fullo bakom dem som demonstrerat på Paris och Stockholms gator och torg.
 
Den enda fråga jag ställer mig är:
 
Var fanns ni den gången Stina Wirsén hetsades till att dra tillbaka filmen om den lilla tecknade figuren "Lilla Hjärtat"?
 
 
 
Vem höjde pennan till upphovsrättens försvar när Pippis pappa Negerkungen skulle tvingas till yrkesbyte?
 
Eller då megaindustrin Disney fick kalla fötter och raderade en liten "Hoppe Jack" i "Jultomtens verkstad"
 
 
för att denne hade en lika krokig näsa som den som Mohammed har på teckningarna i Charlie Hebdo och som där anses så försvarbara att statsöverhuvuden från världens alla hörn flyger in till Paris för att demonstrera på Place de la Republique?
 
Eller när en stark liten självständig svart docka i samma Disneyfilm röner samma öde för att hon anses tecknad som en rasistisk schablon?
 
 
Är det "double-standard" det heter på Engelska? Hyckleri säger vi väl här.
 
 
↧
↧

Negern Pettersson tittade snabbt in på Antikmässan

February 15, 2015, 3:09 am
$
0
0
 
 
En god vän på ett av de stora auktionshusen som brukar hålla koll på vad som rör sig på antik- och konstmarknaden, brukar tipsa mig  när det dyker upp någon ny "neger" på marknaden. Det har varit lite tunnsått länge nu!
 
Men i fredags morse fick jag ett sms som sa att det fanns en målning av Negern Pettersson i en monter på Antikmässans förhandsvisning kvällen innan. Jag hastade dit. Ingen målning i montern ifråga. Frågade och fick då veta att det var ägarens privata och att vederbörande egentligen inte villle skiljas från den utan hade ångrat sig och tagit hem den efter förhandsvisningen. Men jag fick ovanstående bild som visar en kraftfull Pierre Louis Alexandre, inte olik några av de som jag har eller har sett. Målad innan han drabbades av sin TBC. Troligen någon gång på 1880-talet. Tyvärr osignerad men med inskriptionen "Australiern" på spännramen. En mycket fin målning som nu fått nummer 28 i min katalog.

Men jag konstaterar att jag varit dålig på att redovisa de nya konstverk som dykt upp under senare tid!
 
Den senaste som jag visade i ett tidigare inlägg var Professor Emerich Stenbergs porträtt som måhända inte är någon konstnärlig höjdare men som kan vara samtida med ovanstående av skjortan att döma.
 
Så en dag blev jag kontaktad av en man som ägde en oavslutad studie av Negern Pettersson utförd av Johan Krouthén.
 
 
Samtida med Oscar Björks och Ecke Hedbergs. Målningen blir framförallt intressant för dess notering på baksidan. Noteringen är än så länge unik eftersom den tveklöst kopplar modellen och hans olika namn till verket och till namnet "Pettersson". Samt att det var Alexandre själv som kallade sig så, förmodligen för att göra det lättare för sin omgivning och smälta bättre in som svensk.
 
 
Med Jean Louis Pierre kvitterade Pettersson sina arvoden för sittningarna på Konstakademin, men namnet Jean finns inte med på Katolska kyrkans registerkort som säger Pierre Louis Alexandre.

Krouthéntavlan såldes efter några månader på en auktion i Skåne till en konsthandlare för runt 16.000:- men bjöds efter ytterligare några månader ut i Stockholm och inropades där av en okänd köpare för över 30.000:-. Är det Antikrundans makt?
 
Det kom ett mail till mig från en ättling till författaren och konstnären Pelle Molin som undrade över en ärvd målning som mycket riktigt föreställer Negern Pettersson. Målad av Axel Bäckman som blev mest känd som tecknare. Bäckman gick i klassen under Molin på akademin och kanske var det en vängåva från Bäckman till sin äldre kollega.
 
 
Återigen en samtida med Krouthén, Björk och Hedberg.
 
Slutligen kom det en fråga från Uppsala Konstmuseum som undrade över om ett litet porträtt de hade i samlingarna målad av Georg Arsenius kunde föreställa Negern Pettersson. Arsenius blev liksom sin far känd framförallt som hästmålare. Museet trodde det var Arsenius den äldre som målat, men jag är av uppfattningen att det är sonen som målat detta porträtt.
 
 
↧

Firman gick visst inte så bra, trots allt!

May 6, 2015, 3:09 am
$
0
0
Centerpartiet gillade uppenbarligen inte att förlora sin Kommunalrådspost efter valet 2006, då Strängnäs kom att få en borgerlig fempartiallians och föll för argumentationen att det räckte med ett kommunalråd istället för de fyra som funnits hittills och som möjliggjort att den tidigare fyrpartialliansen lyckades hålla samman.

Tillsammans med Folkpartiet hade man många gånger trilskats i frågor som bl.a. rörde finansieringen av det nya kraftvärmeverket och annat. Många gånger hade mindre lyckade  överenskommelser träffats inom alliansen och andra gånger hade angelägna frågor skjutits på framtiden för att blidka de båda spretarna.

Inom den fempartiallians som uppstod efter valet 2006 och som också kom att innefatta Strängnäspartiet var alla vintern 2007-2008 rörande överens om att man skulle lösa det lokalöverskott som tyngde barn- och utbildningsnämnden genom att avyttra kommunens dyraste skollokaler, Karinslundsskolan. Det fanns också en intresserad och intressant spekulant, nämligen den expansiva Europaskolan. Hade denna åtgärd kunnat genomföras och även den tänkta omvandlingen av Vasaskolans fastighet för bostadsändamål i kombination med en utbyggd Långbergsskola, hade alla de senare bekymren med fortsatta kostnader för Karinslundsskolan, bussandet av barn från Långbergsskolan och annat elände kunnat besparas skolbarn, föräldrar. politiker och tjänstemän.

Men här fann Centerpartiet en öppning i det olyckliga faktum att kommunalrådet Ann Landerholm råkade vara gift med Europaskolans styrelseordförande och – ve och fasa – hade diskuterat Karinslundsskolan framtid med sin make vid frukostbordet. Tillsammans med Folkpartiet kunde man nu under förebärande av bristande förtroende för Ann Landerholm gå till attack och genom att lämna alliansen och göra gemensam sak med det stora men politiskt/personellt ganska svaga socialdemokratiska partiet kunde Centerpartiet återigen trots sin litenhet, erövra den eftertraktade Kommunalrådesposten som nu besattes med ”entreprenören” Jens Persson, vars pappa Rolf sedan länge haft en stark position i såväl parti som kommunpolitik och vars farbror Jan var kommunens störste och viktigaste entreprenör inom fastighets- och byggbranschen.

Jag vill bara erinra om vad Jens Perssons första "kraftfulla" åtgärd var när han intog kommunalrådsstolen: Han skulle spara 10% på kommunens lokalkostnader för det var ju fullt möjligt och manifesterades i nedskrivna siffror. Detta var 2008. (matswerner.blogg.se 27/5-2011).

En av de viktigaste uppgifterna Jens Persson själv också såg med sitt uppdrag när han tillträdde 2008 var att förbättra kommunens soliditet och finansiella situation.
(matswerner.blogg.se 18/11-2012)

Jens Persson har med skicklig demagogisk förmåga framställt sig som den duktige entreprenören och fått sin omgivning att tro att han minsann är så handlingskraftig och att ”det händer” saker när han ”griper in”. Något han fortsätter med också sedan den politiska karriären avslutats och han släntrat vidare i tillvaron:

”Det ska bli spännande. Jag är ju entreprenör i grund och botten, och om man ska vara helt uppriktig mer entreprenör än politiker. Jag vill ju få saker och ting gjorda och tycker det är kul att driva saker, säger han.”  (Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning den 25/3-2015).

”Min styrka är att leda, fördela och utveckla, betonar ex-politikern.” (Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning den 7/3-2015).

Under sin tid som kommunalråd kläckte han ur sig flera ”bevingade ord” varav kanske detta ändå var det mest verklighetsfrämmande:

”Firman går bra, säger kommunalråd Jens Persson (C).” (Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning den 5/10-2012)

Och han får som sagt andra att tro på dessa saker också:

”Han har goda ledaregenskaper, säger Eva Hallenfeldt-Ahlin, valberedningens ordförande. ”(Om JP sedan han valts till fotbollsordförande. Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning den 4/3 2015).

Om man dock ställer dessa tvärsäkra uttalanden mot den revisionsrapport som utgör slutfacit över Jens Perssons sexåriga välde så framtonar en annan bild. Revisionsordförande Bertil Stensgård skriver (jag citerar relevanta stycken):

”Av vår revisionsskrivelse, som är vår samlade bedömning av 2014, framgår följande:
-----
• Vi konstaterar att endast ett av fullmäktiges tio övergripande mål är uppfyllt och att kommunstyrelsens målbedömning vilar på subjektiva mätmetoder.

• Vi bedömer att resultatet enligt årsredovisningen inte är förenligt med de av fullmäktige fastställda verksamhetsmålen och god ekonomisk hushållning.

• Vi konstaterar att målen till vissa delar inte överensstämmer med de politiska prioriteringar som antagits i den strategiska planen.

• Vi konstaterar att några nämnder underlåtit att i sin verksamhet implementera samtliga fullmäktiges mål. Vi finner detta anmärkningsvärt.

• Vi konstaterar att nämnderna i vissa fall valt målindikatorer som inte är direkt mätbara.

• Vi bedömer att resultatet inte är förenligt med de av fullmäktige fastställda verksamhetsmålen då endast ett övergripande mål är måluppfyllt.

• Vi konstaterar att endast en av tre finansiella indikatorer är uppnådd. Varken resultatmålet och budgetföljsamheten når fastställda mål.

Vår samlade bedömning är att kommunen inte har en ekonomi i balans och att resultatet inte är förenligt med en långsiktig god ekonomisk hushållning.
 Sammantaget bedömer vi att resultatet enligt årsredovisningen inte är förenligt med de av fullmäktige fastställda finansiella målen.

Kommunens nettokostnadsutveckling under de senaste åren visar en negativ utveckling. Kostnadsökningen är större än ökningen av skattenettot. Denna utveckling måste vändas. 
Vi poängterar att en fortsatt utveckling med högre nettokostnadsökning än skattenettoökning resulterar i att balanskravet även fortsatt ej kommer att uppfyllas samt att upplåningen kommer att öka vid oförändrad investeringsnivå.
 
De långfristiga skulderna uppgick per årsskiftet till totalt 2.245 mkr. 
Kommunkoncernens låneskuld har på sju år ökat med över 1 mdr. (Total kommunskuld närmare 3,4 miljarder inkl. pensionsskulden. Augusti 2014, MW:s anm.)
----

Revisorerna riktar åter allvarlig kritik mot Kommunstyrelsen:

- Styrelsen brister i sin styrning, ledning och uppföljning av nämnder.

- Hanteringen av lokalutnyttjandet är inte tillfredsställande och ändamålsenlig
.
- Avsaknaden av uppföljning och utvärdering gällande investeringsprojektet 100 mkr.

- Avsaknaden av en långsiktig analys av skolprojektets ekonomiska påverkan på skolpengens utveckling och konsekvenserna gällande ramtilldelning för Barn-och utbildningsnämnden.

- Bristande efterlevnad av fullmäktiges övergripande mål.”

Allvarlig kritik!

Jag citerar Jens Persson igen: ”Min styrka är att leda, fördela och utveckla” och konstaterar att han inte lyckades särskilt väl i det här fallet. "Firman" går visst inte så bra trots allt.


Läs gärna mer HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR
↧

Kulturrådet övervältrar statens politiska ansvar på ideellt drivna jazzklubbar!

May 10, 2015, 2:50 am
↧
↧

GÄSTBLOGG AV SJÖKAPTEN CLAES INSULANDER OM ÅNGBÅTENS POESI!

May 28, 2015, 9:48 am
$
0
0
Kapten Claes Insulander på sin brygga – Ångfartyget Mariefreds!

 

Bästa Ångbåtsvänner

 

När jag år 1973 började att arbeta som däcksman ombord i ångbåten Mariefred, var jag den yngste besättningsmedlemmen. Nu, 42 år senare, är jag den näst äldste befattningshavaren i fartyget.

Det kan ju ge en del att reflektera över.

Hur hela samhället har förändrats, hur Stockholm har expanderat, hur Mariefred har kommit närmare Stockholm, Södertälje och Eskilstuna genom motorvägen och den nya järnvägen. Från ren kommunikationssynpunkt borde ångbåten Mariefred inte längre behövas. Det är så mycket bättre och snabbare att ta bilen eller tåget om man ska åka runt i Mälardalen.

Turisttrafiken med både svenska och utländska grupper har ökat under den här tiden. Turistbussar syns nu överallt och fort och bekvämt ska det gå, från den ena attraktionen till den andra. Transporterna blir som en tågresa genom Småland: skog- skog- skog- liten sjö-skog- skog- litet samhälle och skog igen. Inte mycket att se. Åtminstone inte för oss som kan vårt land. Ingenting att visa upp. Attraktionerna, de s.k. besöksmålen är det avgörande och viktiga. Ändå ser vi att turisterna visserligen gärna stannar vid ”besöksmålen” men börjar också att bli intresserade av våra tråkiga skogar och sumpiga sjöar. Där vill alltfler turister stanna upp ett tag. Där finns något exklusivt – något annat, obekant och nytt. Det är kanske tid för oss att försöka förstå vad turisten egentligen söker efter och är intresserad av. Vad sägs om en ”rutten ångbåt” som hasar sig fram över sjön lik ett oxspann från förr? Amazing! suckar den engelska ladyn, Wunderschön! mumlar den tyske professorn, Incroyable! hojtar den franske artisten. Jag har i nästan en mansålder stått och lyssnat på mina passagerare, både svenska och utländska. Jag har ju inget val, fjättrad vid rodret och maskintelegrafen. Jag, om någon borde ha hört folkens röster i deras bredaste mening. Vad säger dessa röster, vilka förändringar förebådas i mumlet från leden? Ja, hade passagerarna önskat en snabb och komfortabel transport, så hade båten nu gått helt tom. Det är varken bekvämt eller snabbt och numera ej heller särskilt billigt. Ändå står dom på kajen och inväntar båtens avgång. Varför kastar man bort en hel dag med ångbåten, då man lika bra hade klarat sträckan på dryga två timmar, tur och retur? Förr var en ångbåtsresa en högst vardaglig händelse - ingenting märkvärdigt. Och före det tog man sig fram med segeljakter och slupar. Men när det vardagliga genom samhällsförändringar blir ovanligt och till slut sällsynt, då väcks ett intresse för fenomenet. Då varkunnar sig allmänheten över den stackars kvarblivna resten och blotta intresset kan få liket att stå upp och leva ett stycke till. Nu räcker inte detta. Nu ska vi återskapa det som redan är förlorat. Alltid går det inte så bra. Nybyggda vikingabyar och medeltida borgar har gått i stöpet innan man ens hunnit öppna för allmänheten. Ibland går det bättre. Ångbåtarna och museijärnvägarna har aldrig haft några miljoner att investera, har alltid fått snåla med alla utgifter, och de ideella insatserna är självklara delar i verksamheten. Man arbetar sig sakta fram och kan hålla igen om så erfordras. Vad vi visar för turisterna är ångbåtens teknik, dess mänskliga mått och den alldagliga naturens skönhet. Ty vårt land är sällsamt vackert för den som kan se. Vyerna må vara något inskränkta, men det är just det som skapar känslan för den naturliga idyllen: som en stig genom skogen, som en strand vid en ensam sjö, några björkar i en hagmark, en bergknalle i en sluttning. Dit vill turisterna, som eljest inte ser annat än motorvägar, gator, tunnelbanor och hyreshus.

Urbaniseringsivern har fått en motsatt effekt på människans preferenser. De stora städerna är kanske bra, nödvändiga och ekonomiska, men helt igenom trevliga är dom inte. Och människan behöver trevnad i sitt dagliga liv. Ångbåtstrafiken på Mälaren är inte imponerande eller särskilt effektiv, men den är alldeles tillräckligt trivsam för att i sin ålderdomliga form och skepnad kunna ha en egen livskraft så länge livet ska vara något mera än en vegeterande tillvaro. Ångbåten erbjuder ett innehåll av liv och rörelse. Vad vi har att förvalta, att sköta om, är inte bara ångbåten och dess trafik utan även dess mänskliga värden av glädje och gemenskap. Marknadsför det – den som kan!

Claes Insulander

 

 
 "Sommarn kommer" av Harry Karlsson
 
↧

Det finns annat än fotografier, Magnus Olausson!

June 14, 2015, 1:16 am
$
0
0
 
 
En händelserik dag! Gripsholms slott var det enda av de kungliga slotten som hade öppet idag. Resten var stängda och all tillgänglig personal inkallad till Stockholms Slott och prinsbröllopet.
Men som sagt, på Gripsholm var det årsmöte i Gripsholmsföreningen som gällde och avtäckning av årets hedersporträtt som överlamnades av föreningen till statens porträttsamling.
I år avbildades överlevaren från Auschwitz, Doktor Hédi Fried, psykolog och författare. En fascinerande kvinna, 91 år – eller 70 om man väljer det födelsedatum som hon själv gärna använder, nämligen då hon kom till Sverige och upplevde att få födas på nytt. Verbal och med en stark ambition att bidra till att vi inte får glömma nazismens vanvett även om hon medgav att minnet inte längre är lika kristallklart.
 

Porträttet var ett fint fotografi av Sanna Sjöswärd, själv invandrad till Sverige som adoptivbarn från Iran.
Låt mig först säga att det är ett mycket intressant fotografi, form- och berättarmässigt sätter det fantasin i rörelse.
Låt mig sedan säga att det är SORGLIGT att chefen för porträttsamlingen så till den milda grad tyckts ha snöat in på fotoporträtt! Därigenom åsidosätter han också målare, grafiker och skulptörer som genom sin konstform kan tillföra ett porträtt andra kvaliteter än vad som någonsin kan rymmas i en aldrig så välfångad eller välkomponerad ögonsblicksbild för den visar just bara – ett fruset ögonblick, medan ett målat eller skulpterat porträtt kan tillföra så mycket av konstnärens impressioner av annat än stundens närvaro.
Och om det nu är så att porträttsamlingen av sin chef anses ha missat fotokonsten och därför måste jobba ikapp, så kan man ju säga att det ju faktiskt då också saknas skrivna porträtt såväl i text som i musik! Är det inte dags också för dessa porträttkonster, Magnus Olausson?
↧

SANNINGEN OM ALLEGRO? – En anonym vapenagent avslöjar.

June 17, 2015, 4:38 am
$
0
0
 
 
I den uppseendeväckande artikelserie, som påbörjas i detta nummer (Tidskriften OBS nr 5 1946. MW:s anm), lämnas en initierad skildring av några av de mest fantastiska vapentransaktioner, som ägt rum mellan de bägge världskrigen – och som otroligt men sant avslutats på svensk botten. Den inledande artikeln har ägnats berättarens äventyr under de finska och baltiska frihetskrigen 1918-19 och under de vitryska arméernas strider mot bolsjevikerna 1919-20 (Dessa avsnitt kommer att uteslutas i denna transkription).
I följande avsnitt gör man bekantskap med vapenhandlaren Joseph Veltjens och får följa hur han och hans medhjälpare organiserade de beryktade Yorkbrook- och Allegroaffärerna.

Jo, man har ju varit lite varstans och upplevt ett och annat. Ni tror, att bara för att man sitter och kurar som en avdankad gammal knekt i ett land som haft fred i 150 år, så har man aldrig luktat krut och aldrig sett sig om i världen.

Men det skall jag säga er, att här ser ni en, som slagits under Mannerheim i Finland 1918, som var med om det lettiska frihetskriget 1919, som förde ett av general Judenitjs pansartåg mot Leningrad och som var med Wrangel på Krim 1920. Skål!

Ja, sen blev det ju liksom lite fredligare i världen, men den gamle nummerhästen lyss alltid efter trumpetsignalerna och har man en gång hört vapenskramlet på allvar, så fortsätter det att ringa i öronen på en. Och även om det är fred, så blir inte vapnen mindre begärliga för det, och den, som är intressserad, kan fortsätta att umgås med dem, fast kanske inte riktigt på samma sätt som i fält. Ja, jag menar inte som hobby. Att hänga upp dem på väggen i långa rader har aldrig varit i min smak. Vapen är till för att användas!

Men ni kanske har tänkt på nån gång att vapen är en handelsvara, som inte hör till de sämsta. Nu tror ni förstås att det bara är Sir Basil Zaharoff (Turkiskfödd grekisk finans- och affärsman [1849-1936] som gjorde sig en större förmögenhet på vapen- och oljehandel. Delägare i den brittiska vapenkoncernen Vickers Ltd samt i det berömda kasinot i Monte Carlo. Wikipedia) och såna där farbröder, som har varit med och gjort stora affärer i vapen, och att det är sånt som inte förekommer på våra lugna breddgrader. Men där tar ni fel, och jag ska säga er att några av de märkligaste vapentransaktioner som förekommit mellan krigen, har förmedlats just här i det idylliska Stockholm, tro mig eller ej!

Har ni hört talas om Yemenlicenserna och ångaren Yorkbrook, som enligt skeppspapperen skulle till Hodeida, men hamnade i Barcelona med vapen till den röda regeringen i Spanien under inbördeskriget? Eller om Allegro, som gick från Lübeck med ammunition till de röda i Spanien, men kapades av Franco, som trodde att han gjort en fin fångst ända tills dess det visade sig att nästan hela lasten bestod av tegelstenar! Eller har ni råkat vapenmagnaten Joseph Veltjens och hans medarbetare, av vilka förresten två tagit sin tillflykt till Sverige och den ene slagit sig ned här i Stockholm på en av stans tystaste gator?

Nej, det har ni inte, men här ser ni en som träffat dem allihop och varit med om både det ena och det andra! Sånt händer inte här? Ni tror det inte, va? För all del ni slipper, ni slipper, jag säger bara som det är.

Det börjar lukta krut.

Och nu kommer jag till mina första mellanhavanden med vapengrossisterna. År 1932 kort efter Kreugerkraschen blev jag ombedd att för STAB:s räkning lösgöra spärrade valutor i Ungern och Jugoslavien. Tack vare mina förbindelser med en liten bank i Paris som specialiserat sig på dylika affärer lyckades jag ordna saken och 7.500.000 dinarer (Valuta vanlig i de osmanska staterna. MW:s anm.) och 500.000 pengö (Ungersk valuta. MW:s anm.), som frusit inne för Tändsticksbolaget kunde försäljas. 
I samband med lösgörandet av dinarerna hade jag haft att göra med en mellaneuropé av obestämt ursprung, en viss herr Vöhringer och det var genom honom jag första gången kom att bli intresserad av vapenaffärer. Efter STAB-affären försvann han visserligen ur mitt synfält och under ett par år framåt arbetade jag som resande ombud för Bankhaus F. Süssmann i Berlin utan att ägna Vöhringer en tanke eller vänta mig att jag någonsin skulle få se karln igen.

Men en vacker septemberdag är 1935 dök han plötsligt upp hos mig och undrade om turkiska regeringen kunde få bygga u-båtar i Sverige. Tja, varför inte, tyckte jag och ordnade ett sammanträffande mellan Vöhringer och ledningen för Kockums. Efter preliminära förhandlingar fick Vöhringer förstärkning i form av ett befullmäktigat turkiskt ombud. Selim Halim Bey, och småningom for de bägge herrarna tillsammans med en överingenjör hos Kockums till Ankara. Någon provision blev det inte för mig, ty affären gick i stöpet till följd av diverse omständigheter bl.a. att turkarna krånglade med pengarna och Vöhringer och Beyen inte riktigt spelade med korten på bordet.

Vapengrossisterna stiger fram.

Vöhringer var emellertid inte ledsen av sig, och det dröjde inte länge, förrän han kom tillbaka. Så snart Abessinienkriget brutit ut, var han framme igen och ville ha min hjälp för att ordna vapenleveranser till Negus (Negus nege'sti,amhariska för "konungarnas konung", förr en abessinsk härskartitel, motsvarande kejsare. Under negus negesti regerade en negus (konung). Titeln anspelar på kejsardynastins anspråk på att vara ättlingar till kung Salomo och drottningen av Saba, vilket bygger på uppgifter i det etiopiska nationaleposet Kebra Nagast [’Konungarnas ära’]. Till titeln negus negesti hörde titlarna "Guds utvalde”och "Lejonet av Juda". Den siste regerande negus negesti var Haile Selassie, som störtades 1974. Wikipedia).

Genom en gammal officerskamrat hade jag kommit i förbindelse med en av Tysklands största vapenfirmor J. Veltjens, Waffen und Munition i Berlin, och jag beslöt att förmedla en kontakt mellan Vöhringer, som av olika skäl föredrog att inte personligen uppträda i Tyskland, och firman. Den innehades av herr Joseph Veltjens, tysk krigsflygare från första världskriget. Veltjens hade varit en av Richthofeneskaderns oförvägnaste medlemmar, han hade skjutit ned 39 fientliga flygplan och – i likhet med sin kamrat Göring – belönats med Tysklands högsta militära utmärkelse Pour le Mérite.

Nu ordnade jag ett sammanträffande i Stockholm mellan Vöhringer och Veltjens och till detta möte infann sig även en fransman, en viss M Fontana, som var representant för Negus befullmäktigade ombud i London, David Hall. Ett leveranskontrakt upptagande en mängd vapentyper och belöpande sig på sammanlagt omkring 65 miljoner francs avslutades. Betalningen skulle ordnas genom belåning och pantsättning av Negus aktier i järnvägslinjen Djibuti–Addis-Abeba. Inte heller denna affär kunde emellertid fullföljas. Veltjens kunde inte ordna leveranserna tillräckligt snabbt och under tiden bröt det abessinska försvaret samman och Negus nödgades ta till flykten. Först senare, när jag fick klart för mig Veltjens förbindelser med Göring, kom jag att tänka på att förhalningen möjligen – fast naturligtvis långt ifrån säkert – kunde ha politiska motiv.
Strandvägen i Stockholm med bl.a. Hotell Esplandade – eller Grand Pensionat Dehn som det då hette – inrymt i det vänstra av de två husen med gemensam gård. Hotellet var Veltjens "hem" i Stockholm under många år.


Nazityskland beväpnar det röda Spanien.

Min debut som vapenagent hade alltså inte varit särskilt framgångsrik. Men jag hade i alla fall fått ett finger med i det internationella vapengeschäftet och när inbördeskriget i Spanien bröt ut på sommaren 1936, började de stora affärerna komma seglande. Stridigheterna i Spanien hade inte pågått länge, förrän en affärsvän till Vöhringer, en herr Günther i Paris – med ungefär samma dunkla bakgrund – började bombardera mig med förfrågningar, om jag kunde ordna vapenleveranser till den röda regeringen i Barcelona. Politik är politik och affärer är affärer tänkte jag och vände mig till Veltjens. Han tyckte tydligen detsamma som jag, för han åtog sig att leverera, så av Hitlerregimen auktoriserad vapenhandlare han än var. Bäst som förhandlingarna med Günther pågick, dök det plötsligt upp en ny kund från Paris, en herre med det pittoreska namnet Paillard, som – enligt uppgift för samme huvudmans räkning – omedelbart önskade köpa 2000 mausergevär och 7 miljoner patroner. Jag telegraferade till Veltjens och så snart hans pris godkänts, sände han mig telegrafisk fullmakt att göra upp affären.

Yemenlicenserna

Det fanns emellertid en liten hake. De tyska myndigheterna kunde inte utan vidare se genom fingrarna med att en tysk firma levererade vapen till det röda Spanien. För att utförseltillstånd skulle kunna beviljas, måste ett officiellt köpeuppdrag av formellt neutral och oantastlig natur föreligga. Den sluge Paillard hade dock förutsett denna svårighet och skickligt garderat sig för alla eventualiteter. Han medförde och överlämnade till mig en mycket generell köporder från – ja, gissa vem av alla jordens statsöverhuvuden om inte Immamen av Yemen. Det var ett av de skönaste dokument jag skådat, ståtligt avfattat på arabiska och franska och det skulle komma att spela en minst sagt anmärkningsvärd roll för alla de stora vapenaffärer, som jag sedermera skulle bli inblandad i. Om den mäktige självhärskaren långt bort i Lyckliga Arabien också sett det märkliga aktstycket synes mig numera tvivelaktigt. Kanske var han fridfullt okunnig om de säregna transaktioner som nu skulle göras i hans namn. Hur M. Paillard eller hans uppdragsgivare kommit i besittning av den mycket användbara handlingen undandrar sig mitt bedömande, och jag hade ingen anledning att göra några efterforskningar.

 Därmed må vara hur som helst. Immamens order visade sig vara ett Sesam-öppna-Dig för de tyska myndigheterna – liksom senare också för de finska. Affären gick som smort, den 22 augusti 1936 avslutade jag för Veltjens räkning  köpet med Paillard och mottog en förskottscheck på £ 7.137 – resten skulle erläggas så snart varorna var ombord på fartyget i Lübeck. Snart var hela transaktionen förd i hamn och vid ett sammanträffande med Veltjens i Berlin, fick jag generalagenturen för hans firma, när det gällde vapenaffärer på svensk botten. Det var i behaglig tid, för när jag kom tillbaka till Stockholm, väntade mig telegram från Günther om att stora saker var i görningen. Det var Yorkbrook-skandalen som började skymta vid horisonten och den skulle snart nog följas av den ändå värre Allegro-svindeln d.v.s. att det skulle bli frågan om skandal och svindel hade jag då inte den blekaste aning om.
 
 
 
"Yemen-licensen" som – sin utfärdare förmodligen ovetandes – uttnyttjades för samtilga märkliga vapenaffärer med Joseph Veltjens inbland.


Nu började de verkliga affärerna att segla upp. Jag hade, som jag berättade, just varit nere hos Veltjens i Berlin – det var i slutet av augusti 1936 – då det kom ett telegram från vännen Günther i Paris om att stora saker var i görningen. Han förberedde mig på att två herrar, vid namn Mirabel och Verne, var att vänta till Stockholm för att här på en mäktig, inte närmare definierad huvudmans uppdrag förhandla om inköp av nya vapenpartier.
Efter några dagar anlände mycket riktigt de båda herrarna per flyg och samtidigt uppenbarade sig Veltjens prokurist (Person som för en annans räkning sköter en firma och har fullmakt att teckna firman. Wiktionary), herr Karl Baumann, som kommit resande från Helsingfors, där firman hade en stor del av sitt lager.
 


Småningom anlände Günther själv, åtföljd av ännu en kund, en viss herr Goldberg, som tycktes representera samma köpare. Att de vapen, om vilka man förhandlade, skulle användas i det pågående spanska inbördeskriget och på den röda sidan, stod från början klart, men vem köparen i själva verket var, svävade i varje fall jag till en början i ovisshet om.

Efterhand började jag emellertid misstänka , att det i själva verket var den sovjet-ryska militärkommission i Paris, vilken mer eller mindre organiserade den ryska interventionen i Spanien, som stod bakom de franska vapenuppköparna. Längre fram skulle jag få dessa misstankar bekräftade.

Den 20 september 1936 nådde vi en överenskommelse – det var förresten på Strand Hotell – och Baumann undertecknade på Veltjens vägnar ett avtal om leverans av vapen och ammunition. Därefter försvann Baumann och Veltjens själv, som uppenbarligen inte personligen ville framträda som säljare, infann sig. Efter ytterligare en del förhandlingar om formerna för leveranserna, varvid Veltjens agerade mer eller mindre under hand för att ha ryggen fri och inte kompromettera sig, reste han och de övriga herrarna över till Helsingfors för att inspektera varorna och ordna med utförseln. Av Veltjens hela uppträdande kunde jag förstå att sovjetintressen var direkt inblandade i de pågående affärerna och småningom fick jag också dokumentariska belägg för att så förhöll sig. Det var Sovjet, som genom ett flertal ombud och på kamouflerade vägar förhandlade med det nazistiska Tyskland om inköp av vapen till det spanska inbördeskriget och ingen av parterna svävade ett ögonblick i tvivelsmål om varandras verkliga identitet!

Svaga papper.

I Finland yppade sig emellertid svårigheter av precis samma art som tidigare i Tyskland. Varorna fanns där, men de finska myndigheterna kunde inte bevilja utförseltillstånd med mindre än att en fullt godtagbar officiell inköpsorder förelåg. Mirabel och Goldberg hade inte mycket att komma med i den vägen. Det bästa de lyckades skaffa fram var en köporder från mexikanske generalkonsuln i Paris, och ingen kan påstå att det var ett särskilt starkt papper. De finska vederbörande med vilka Veltjens stod på god fot, ville säkerligen på allt sätt hjälpa honom för att affären skulle gå i lås. Men finnarna tyckte likafullt, att de anständigtvis hos mexikanska regeringen måste söka bekräftelse på att inköpsordern var all right.

Den begärda bekräftelsen uteblev emellertid på det beklagligaste sätt, av skäl, som ni får försöka fundera ut själva! Alltnog: de stora fina affärerna såg ut som om de alldeles skulle gå i stöpet. Men när nöden är som störst, är hjälpen närmast, och i sitt betryck fick Veltjens en genial ingivelse. Han hade ju glömt bort Yemenlicenserna! Den gamle Immamen skulle upp och hoppa ett tag till. Veltjens hade ju för säkerhets skull en gång för alla stoppat på sig den sköna arabiska handskriften och att den redan en gång använts i Tyskland för samma ändamål borde ju inte vara något hinder för lagfarten i Finland.

Immamen ordnar saken.

Nu gick det hela som en dans, licenserna utfärdades och på den för ändamålet särskilt förhyrda engelska ångaren Yorkbrook började ilastningen. Den officiella destinationsorten var, som sig bör, metropolen Hodeida i Lyckliga Arabien, det blomstrande Immamatet Yemens huvudstad. Yorkbrooks första last befraktades för Goldbergs räkning och nästa resa skulle företas för Mirabel. För skojs skull kan jag visa er en förteckning över Goldbergs last, upprättad efter konossementen, så att ni kan få en föreställning om vad det var för grejor och vad de kostade.

Den ser ut så här:

4000 japanska 6,5 mm gevär + 2.010.500 patroner        272.450 kr.

15.000 granater                                                               440.000 kr.

400 Suomipistoler                                                           156.000 kr.

860.000 patroner till dessa                                              172.000 kr.

42 st japanska bergskanoner                                          546.000 kr.

25.000 granatkartescher till dessa                                  438.750 kr.

12 st fältkanoner                                                             234.000 kr.

6.000 granater + 18.000 granatkartescher till dessa      468.000 kr.


Det var inte precis småpotatis, som ni märker, och slutsumman gick på det lilla nätta beloppet av 3.624.000 svenska kr. (I dagens penningvärde, över 110 miljoner kronor som det i all tyst- och hemlighet gjordes upp om i ett rum på Strand Hotell eller kanske rent av på Hotell Esplanade på Strandvägen där Veltjens brukade bo. Inte underligt att provisionen var värd att slåss för efter kriget, genom hela det svenska rättsväsendet och kom att avgöras först när alla inblandade var döda och enbart deras advokater fanns kvar! Läs mer härom på http://matswerner.blogg.se/category/allegroaffaren.html . MW:s anmärkning).

En andra resa gjorde Yorkbrook för Mirabel och medförde då en last av liknande sammansättning värderad till cirka 8.000.000 francs. Den verkliga destinationsorten var naturligtvis i bägge fallen Barcelona. Men, som det senare skulle visa sig , var det på håret när att ångaren inte kommit fram. Jag visste inte då, men fick småningom klarhet om att Veltjens i dessa affärer agerade som ombud för Göring, vilken var angelägen om att bl.a. genom vapentransaktioner tillskansa sig begärlig utländsk valuta. I detta syfte drog sig hans kumpaner varken för affärer med den republikanska spanska regeringen eller ens med Sovjetryssland. Å andra sidan var de såväl av politiska skäl som sannolikt även av ren vinningslystnad beredda att spela under täcket med Franco. Enligt vad jag långt senare erfor stod sålunda Veltjens i telegrafisk förbindelse med Francoregeringen och så snart en av honom försåld vapenlast avgått till Spanien meddelade han detta till Francomyndigheterna och underrättade dem om destinationsort, resrutt, tider och lastens sammansättning. Avsikten var givetvis att Francomyndigheterna med ledning av dessa upplysningar skulle låta kapa fartygen med de begärliga lasterna och följaktligen vara i stånd att med säljarens benägna bistånd snappa bort varorna framför näsan på köparen. Min privata tro, som jag dock inte lyckats få direkt bekräftad, är att Veltjens för säkerhets skull tog betalt för sina varor även av Franco!

Yorkbrook utsattes också mycket riktigt för kaperiförsök, men lyckades undkomma och slå sig igenom till Barcelona. Där väntade emellertid en ny överraskning. När lasten skulle lossas visade det sig, att den icke svarade mot konossementen utan var inkomplett och delvis obrukbar. Slutstyckena saknades till ett parti av gevären, ammunitionen svarade inte mot kalibern på pistolerna o.d. Följden var en indignerad protest från Barcelonaregeringen hos de finska myndigheterna, med förfrågan hur det vore möjligt att den finska tullen kunnat se genom fingrarna med detta bedrägeri. De finska vederbörande höjde emellertid förvånat på ögonbrynen och frågade i gengäld vad i all världens dar ångaren Yorkbrook hade att göra i Barcelona och vad den spanska regeringen hade för befattning med dess last. Yorkbrook, framhölls det från finsk sida, var destinerad till Hodeida i Yemen med ett parti vapen, som inköpts av den stormäktige Immamen. Först för det fall att köparen, d.v.s. Immamen, hade några klagomål att anföra, skulle den finska regeringen anse sig ha anledning att alls ta ställning till frågan. Spanjorerna fick slokörade dra sig tillbaka. Största delen av lasten kom emellertid säkerligen till användning och det dubbelspel, som här bedrevs från tysk sida, ledde följaktligen i själva verket till ett resultat, som borde känts ganska besvärande för tyskarna. Samtidigt som den tyska riksregeringen släppte lös en våldsam propagandakampanj mot ”bolsjevikerna i Madrid” och understödde Franco genom att förse honom med vapen och män, stupade kanske hundratals soldater i den berömda tyska ”Kondorlegionen” för elden från vapen, som försålts till de röda av gruppen Göring-Veltjens.
 
s/s ALLEGRO, som tillhörde ett svenskt rederi under Ivar Schejas ledning men som sedan (eller redan tidigare?) såldes till Veltjens bolag.
 


Allegroaffären

I ett fall – och det mest bekanta, som fick vidsträckt publicitet i svensk och utländsk press och även beskrivits i bokform – lyckades Veltjens till fullo genomföra sitt dubbelspel, ja, på ett sådant sätt att till slut också Franco blev grundlurad. Det var den beryktade Allegroaffären, och med den ska jag avsluta raden av skepparhistorier ur levande livet.

Sedan Yorkbrookaffärerna slutförts såg jag inte mycket av Veltjens, och när vi träffades var han ytterst förtegen och hemlighetsfull och verkade ganska nervös. Jag hade på känn, att han hade någon stor affär under förberedelse, men fick ingenting veta och slog det hela ur hågen. Så en dag i början på februari 1937 blev jag uppsökt av Karl Baumann, som ville ha min hjälp dels med att överföra 1.100.000 kr. till Berlin, dels med att i en svensk bank deponera 48.000 kr., som skulle hållas i beredskap för att på Veltjens order utbetalas till besättningen på den svenska ångaren Allegro. Det var på det sättet jag först fick höra talas om Allegroaffären. De närmare detaljerna voro följande. Genom förmedling av av en svensk f.d. överste i persisk tjänst, Nyström, som sedan någon tid tillbaka bedrev vapenhandel i Köpenhamn, hade Veltjens till Barcelonaregeringens ombud i Paris herr Ozores försålt 13.334 lådor ammunition. Fortfarande var det de gamla hederliga Yemenlicenserna som fick göra tjänst! Affären gick formellt i Baumanns namn – Veltjens ville alltjämt inte öppet figurera i sammanhanget – och köpesumman 1.940.000 kr. (57.201.582 SEK i dagens penningvärde) inbetalades på Göteborgs bank i Stockholm. Ammunitionen togs denna gång helt från firmans tyska förråd och lastades i Lübeck på den svenska ångaren Allegro, som av Baumann chartrats för ändamålet. Kaptenen – han hette f.ö. Andersson – var liksom besättningen svensk och ångaren skulle för att undvika misstankar gå under svensk flagg, vilket naturligtvis var i strid med de internationella bestämmelserna. Sedan lastningen var klar angjorde Allegro den polska hamnstaden Gdynia för att köparens ombud, som av förklarliga skäl inte kunde uppenbara sig i Tyskland, skulle få inspektera lasten. Vis av skadan hade man nämligen denna gång ordnat med en jämförelsevis noggrann kontroll – dock, som det småningom skulle visa sig, inte tillräckligt noggrann. Sedan inspektionen verkställts med tillfredsställande resultat, inbetalades pengarna som ovan nämnts i Sverige, och ångaren fortsatte sin resa.

Om man fick tro skeppspapperen var det givetvis fråga om ännu en pilgrimsfärd till Hodeida i Yemen, en ort, som plötsligt börjat utöva en magisk dragningskraft på sjöfarare från Norden.

Även denna gång hade Veltjens trogen sin upphöjda politiska moral underrättat Franco. Han tyckte visserligen att han kunde ta betalt av Barcelonaregeringen för sina varor, men ansåg sig samtidigt skyldig sin nationalsocialistiska övertygelse och sitt vapenbrödraskap med Francospanien att förhindra att varorna nådde sin rätta bestämmelseort – och detta så mycket hellre som han därigenom kunde inkassera köpesumman från bägge hållen. Denna gång fungerade verkligen samarbetet. Francos utsända kapare lyckades uppbringa Allegro, och den dyrbara fångsten infördes i triumf till Malagas vinstänkta redd. Men döm om Francoämbetsmännens förbittring, när lasten lossades och visade sig bestå av 1.000 lådor ammunition, som omsorgsfullt täckte 12.334 lådor av exakt samma utseende, men inte riktigt med samma innehåll. De var nämligen fyllda med – tegelstenar! Franco fick skära tänder och erkänna sig lurad.

Nåja, det var det sista jag hade att göra med Veltjens, för när jag småningom fått klart för mig vad det var för slags affärer han bedrev, tyckte jag att det var bäst att inte ge mig i lag med honom mera. På Allegroaffären gjorde han sig i alla fall en nätt liten förtjänst och lyckades, enligt vad jag sedermera hörde, genom en väldig donation till Vinterhjälpen (Winterhilfswerk des Deutschen Volkes, var en välgörenhetsorganisation i Nazityskland. Parollen löd "Ingen skall behöva svälta eller frysa", och inriktade sig på att samla ihop mat, pengar och kläder till fattiga tyskar. Detta som ett led i den nationalsocialistiska tanken om folkgemenskap och individens uppoffring för kollektivets bästa.Wikipedia) köpa in sig i partiets ledande kretsar igen, ur vilka han han utstötts av Hitler på grund av indisciplinärt beteende. Vid krigsutbrottet befordrades han från löjtnant i flygvapnets reserv till överste och mot slutet av kriget fick han en död värdig en en äventyrare och kondottiär (Kondottiär (av italienskans condotta ’legotrupp’), var en italiensk logotruppsanförare från senmedeltid till mitten av 1500-talet. Termen kan användas nedsättande för den som anses skrupelfri, utan moral och utför vilka tjänster som helst åt dem som betalar bäst. Wikipedia).
Han flög ihjäl sig någonstans i Alperna.

Ja, allt det där ligger nu långt bort i tiden och har bleknat till fantastiska minnen av något, som man tycker sig ha läst i en bok. De flesta av dessa minnen är kanske inte så behagliga, men åt ett och annat kan man ju inte låta bli att dra på mun.

Och jag kan aldrig se namnet Yemen på en karta eller i en tidning utan att undra hur den gamle hedersmannen Immamen har det och beklaga att jag inte fått göra hans bekantskap. Vi skulle nog kunnat ha ett och annat att tala om.

(Anonym författare, möjligen Överstelöjtnanten John Elis Hultkrantz. Publicerad i ursprunglig form – tre avsnitt – i tidskriften OBS nr:is 5, 6 och 7 1946. Transkriberad och redigerad av Mats Werner 2015.)

 




↧
Search

Apropås Tage Cervins gata i Almedalen

June 27, 2015, 8:44 am
$
0
0
 
I dessa Almedalstider erinrar jag mig att när hustrun och jag vandrade där i våras så såg jag att en gata utmed ringmuren var uppkallad efter bankiren Tage Cervin. Eftersom namnet var mig välbekant så tog jag reda på varför han fått en sådan hedersbetygelse. Det visade sig att när Visby ringmur höll på att rasa samman för ett halvsekel sedan saknades pengar till restaurering. Den gången fick staden oväntat bistånd från en rik stockholmsbankir – Tage Cervin! Han gav då i början av 1960-talet en miljon kronor till renoveringen, en gåva som motsvarar drygt 15 miljoner kronor idag. Ett välförtjänt tack för hjälpen alltså.
 
Ja, att bankiren innerst inne var en fin och hederlig man har jag förstått, trots att även solar kan ha fläckar ibland...
Bankiren Tage Cervin (1892-1971)

Bankiren Cervin var under många år klient till min far och god vän till mina föräldrar. Han kom in i deras liv då pappa som ung nybliven advokat blev kompanjon med Stockholms på den tiden mest notoriske "womanizer", advokaten Knut Littorin som var tio år äldre än pappa.
Advokat Einar Werner som ung aviator i Liége 1929 (1899-1972)


Runt 1930 anställdes på Littorins/Werners byrå vid Västra Trädsgårdsgatan, den då 19-åriga Ann-Mari Hardt som sekreterare till min far. Ann-Mari (som 13 år senare kom att bli min mamma) kom då direkt från sin första anställning som sekreterare åt den förste Konserthuschefen Sigfrid Ehlin och var ännu ung, ofördärvad och oerfaren.
 
Fröken Ann-Mari Hardt (senare gift Werner. 1911-2011)
 
Advokaten Knut Littorin (1889 – 1974)
 
Advokaten Littorin var förvisso gift, men det hindrade honom inte från att när tillfälle gavs även uppvakta andra. Sin egen sekreterare Fröken Höglund hörde uppenbarligen till hans favoriter. När Littorin var gräsänkling sommartid och inte ville hushålla själv så flyttade han helt sonika in hos sin klient Bankiren Cervin som bodde i en enfamiljsvilla på Villagatan med hushållerska i svart och vitt.
 
Vid ett tillfälle hade Littorin bjudit in Fröken Höglund och Fröken Hardt på middag hos bankiren Cervin. Två unga damer och två tjugo år äldre herrar! Mycket riktigt, vid kaffet försvann Littorin och fröken Höglund för obekanta äventyr på egen hand och bankiren Cervin började göra närmanden mot Fröken Hardt som dock värjde sin heder, så "det blev ingen kyss där" som Mamma uttryckte saken när hon långt senare berättade historien för mig.

Dagen efter ringde bankiren och var djupt ångerfull och bad om ursäkt för sitt uppträdande – "inte som man, men som värd" skulle han givetvis inte ha betett sig på det sättet.

För att på ett ringa sätt få visa sin goda vilja och sin ånger erbjöd han sig att skjutsa Mamma till Vaxholm dit han visste att hon skulle fara. Mamma som sett fram emot en avkopplande ångbåtsfärd försökte på alla sätt avstyra hans erbjudande men han insisterade. Hon trodde att han skulle komma i sin egen bil och köra, men icke! Det kom en stor taxi i vilken satt såväl bankiren som advokaten Littorin. Taxin körde till Vaxholm och avlämnade Mamma på Östra Ekuddsgatan. Mamma som var besvärad av hela situationen och inte visste om hon skulle bjuda in herrarna, tackade till slut för skjutsen och gick in till föräldrarna som när de fick höra historien utbrast: "Men snälla Ann-Mari, varför bjöd du inte in dem?" Nej, det ville inte Mamma eftersom hon sett att den tio år äldre löjtnanten Bengt Benktsson  stod på pass längre ner på gatan och han skulle bli rysligt arg om han såg att Mamma kom med dessa herrar.
 
Littorin hade en osviklig förmåga att ordna "personalfester" så fort Pappa råkade vara på tjänsteresa och han visade på alla sätt att han inte bara hade ett gott öga till Fröken Höglund utan i lika hög grad också till Mamma. Och när det så småningom stod klart att det var bröllop på gång mellan Mamma och Pappa gjorde Littorin allt för att sätta käppar i hjulet. Bl.a. försenade han med ett antal finter deras bröllopsresa. Det ledde också till att de båda advokaterna gick skilda vägar och bankiren Cervin följde med till Pappas nya byrå vid Kungsträdgårdsgatan.
 
 
↧
↧

"Vad var det jag sa'!" Violas funderingar.

July 26, 2015, 2:23 am
$
0
0
Jag genomför nu en rensning i diverse skåp. hyllor och lådor. Inom några år är det dags att vi söker oss mer praktiska boningar! Bland det jag fann var ett urklipp som min salig Mamma sparat. Ett kåseri från Svenska Dagbladet. Att döma av artikeln på baksidan kan klippet vaara från 1987. Viola och jag hade ett gudbarn ihop, trots att vi aldrig träffades. Ja, vi har – eftersom "barnet" lever i högönsklig välmåga, numera själv flerbarnsfar.
 
Hennes tankar var värda att klippa ur och saknar inte aktualitet än idag nästan trettio år senare.

 
 
 
 
 
↧

Ordning och reda! Är det fel?

July 27, 2015, 9:33 am
$
0
0
 
 
Är det inte bra att veta vad som gäller när man ger sig in i något nytt? Det kan väl aldrig vara negativt att veta vad man kan undvika för att slippa göra bort sig i olika sammanhang? Idag undrar jag om jag totalt har missförstått allting?

Det talas om "flumskola" och pedagogiskt nytänkande, men har det lett till bättre kunskaper hos eleverna? Är det inte trots allt det som skolan handlar om – att bibringa våra unga kunskaper och erfarenheter för att de ska kunna fullfölja sina önskningar och visioner, att få redskap för sina ambitioner och kunna leva ett så fullödigt liv som möjlig?
 
Jag kan inte låta bli att tänka att den otroliga, accellererande utveckling vi sett inom alla områden under det förra seklet med allt från filmen, televisionen, rymdfärder, you name it!  Allt har uppfunnits och utförts av människor som skolats i den sorts skola där ""ordning och reda, disciplin, hänsyn och respekt" rådde och som så många idag häcklar och talar om med avsmak som fascistisk och diktatorisk.
 
Jag inser att en förutsättning för att den skolan också skulle fungera optimalt var att den verkade i ett samhälle där också omgivningen stödde skolan och dess personal, där lärare var ett högt respekterat yrke (därför att lärarnas kunskaper och förmågor motiverade detta), där också skolelevernas föräldrar – för det mesta åtminstone – "stod på skolans sida". Allt med det goda syftet att eleverna skulle utföra sina studier, tillägna sig kunskaper och formas till dugliga samhällsmedborgare. Vad var det som var så fel med det?
 
Den sortens skola har dock frambringat människor som kunant åstadkomma de tekniska och mänskliga landvinningar som vår värld fick uppleva under förra seklet.
 
Idag undrar jag om det ens vore möjligt att återskapa en skola med de förutsättningar som vi hade. När jag växte upp fanns det alltid någon hemma. Vare sig det var en förälder, ett hembiträde eller en mormor. Våra föräldrar stödde skolans arbete genom föräldraföeningar och föräldradagar. Gjorde man som elev något olovligt ofog så fick föräldrarna veta det och de skällde då inte ut läraren eller rektorn som idag, utan de skällde ut stt barn, som också då lärde sig något. Tidigt! Innan det hann gå för långt.

1958 gick jag fjärde klass i realskolan i Kungsholms Läroverk varvid de ovan avbildade ordningsreglerna gällde.
När jag läser igenom dem idag kan jag inte inse att det skulle varit något fel i innehållet utom möjligen då "morgonbönen" som senare förvandlades till "morgonsamling" och som alltid innebar en nyttig stund av eftertanke och just "samling" inför dagen. När den försvann under gymnasieåren innebär det raskt att jag allt oftare kom inrusande en bra bit in i första lektionen med en kexchoklad i högsta hugg (utgörande min frukost...).

Läs och döm själva:

Det är varje människas plikt att visa hänsyn och hjälpsamhet mot andra och att rätta sig efter allmän lag och fastställd ordning. Eleverna skall alltså uppföra sig hyfsat både inom och utom skolan. De skall visa läroverkets lärare och övriga personal aktning och lydnad och leva med varandra i fördragsamhet och sämja samt lyda läroverkets ordningsmän och ordningsvakter.

Till god ordning hör:

att eleverna punktligt infinner sig till morgonbön och lektioner, försedda med föreskriven undervisningsmaterial och övrig utrustning;

att eleverna väl vårdar böcker och skolmateriel samt är aktsamma om läroverkets lokaler, inventarier och materiel. För all skadegörelse är elev ersättningskyldig;

att eleverna noga rättar sig efter följande särskilda ordningsföreskrifter.

Bestämmelser om skolans öppnande och morgonbönen.

Då huvudporten är stängd, hänvisas eleverna till gårdsportarna.

Vid första ringningen till morgonbönen (kl. 7,58) skall eleverna omedelbart lämna klassrummet och på anvisat sätt och under tystnad inta sina platser i aulan.

Bestämmelser om de korta rasterna.

Efter slutad lektion skall eleverna skyndsamt bege sig ut ur skolans lokaler genom gårdsporten. Tiominutersrasterna tillbringas på skolgården. Då röd lampa är tänd, är det tillåtet att stanna inne i korridoren utanför klassrummet.

Vid första ringningen efter varje rast skall eleverna raskt lämna skolgården och i god ordning bege sig till klassrum eller lärosal.

Eleverna får icke lämna skolans område under tiominutersrasterna mellan två lektioner.

De elever, som har sitt klassrum tre trappor upp, får stanna inne i korridoren under tiominutersrast.


Bestämmelser om skolans lokaler.

Under annan ledighet än tiominutersrast får eleverna vistas i läsrum eller i sitt eget klassrum.

Inga andra läxböcker än de, som behövs för dagens lektioner, får förvaras i pulpeterna.

Hissen får begagnas av elever endast efter särskild tillåtelse.

Bestämmelser om skolgården.

Endast den del av skolgården, som gränsar till Pontonjärparken, får användas för bollspel och snöbollskastning under rast och fritid.
Eleverna får inte kasta sten, boll eller snöboll mot skolans byggnader eller ut från skolans område.

Skridskobanan får endast användas för skridskoåkning.

Bestämmelser om frånvaro från skolan.

Ledighet från undervisningen begäres på förhand hos rektor, i regel genom skriftlig framställning från målsman. Önskar elev av hälsoskäl avlägsna sig från skolan, skall han anmäla detta för lärare.

Tillfällig befrielse från gymnastik sökes hos gymnastikläraren, längre befrielse därifrån av hälsoskäl hos skolläraren, av andra skäl hos rektor.

Har elev varit frånvarande från skolan på grund av sjukdom, skall sjukintyg, utfärdat av målsman eller läkare, lämnas till klassföreståndaren inom tre läsdagar. (Blankett utlämnas av ordningsmannen.)

Elev, som på grund av sjukdom varit frånvarande från undervisningen under längre tid än sex dagar , skall vid sin återkomst inställa sig hos skolsköterskan.

Kuratorn får endast uppsökas under rast eller ledighet, för så vitt icke rektors medgivande föreligger.


 Bestämmelser om frukostbespisningen.

Ytterkläder, skolväskor, böcker o.d. får ej medföras till frukostbespisningen.

Eleven bestämmer själv storleken av sin portion så, att ingen mat behöver lämnas.

Använt porslin m.m. placeras på anvisad plats. Smörgåsar, frukt o.d. får ej medtagas från bespisningslokalen.

Eleverna får icke

gå in i främmande klassrum utan lärares tillstånd;
låna kamrats tillhörigheter utan dennes tillåtelse;
röka tobak inom skolans område eller på följande gator:
    Hantverkargatan mellan Polhemsgatan och S:t Eriksgatan,
    Kronobergsgatan mellan Hantverkargatan och Kronobergsparken,
    Baltzar von Platens gatan mellan S:t Eriksgatan och Pontonjärparken
    ej heller under besök vid annan skola samt ej heller utan särskilt tillstånd vid
    utfärder, friluftsdagar och andra tillfällen, då de står under läroverkets omedelbara
    ledning och uppsikt;
lämna pengar eller andra värdesaker i ytterkläder eller i pulpet. Läroverket ansvarar
        ej för lidna förluster.

Penninginsamling och försäljning  får inom skolan ske endast efter tillstånd av rektor.

Tillvaratagna saker inlämnas till elevrådets eller till kurators expedition. Anmälan om
    förlorade tillhörigheter skall omedelbart göras till kurator.
10.För skolskrivningarna, gymnastiken och institutionerna gäller särskilda bestämmelser.


↧

"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet." Bibliotekets Apoteos!

July 30, 2015, 4:47 am
$
0
0
"Di gamble...."
 
 
"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet" trodde jag förr var ett "gammalt kinesiskt ordspråk", men det är faktiskt romaren Cicero (107-44 f.Kr.) som lär stå bakom det. Vare därmed hur som helst. Det är ett mycket sant påstående.
 
För närvarande ges det inte så mycket tillfälle till trädgårdsliv på grund av vädret men då blir boksamlingen desto viktigare! Den kan glädja oss året om. I mitt fall har det handlat om att göra den mindre......
 
Böcker har alltid varit en viktig beståndsdel i mitt liv. Ett särskilt biblioteksrum eller avgränsat utrymme för bokhyllor med sitt- och skrivmöjlighet har funnits i nästan alla de lägenheter och hus jag bott i. Det har varit ett fullständigt självklart villkor för varje bostad vi flyttat till att ett naturligt sådant rum skulle finnas eller att det på annat sätt skulle kunna ordnas ett sammanhållet utrymme för bokhyllor. Biblioteket var en central del redan i barndomshemmet.
 
Biblioteket är en ombonad plats för läsning, kontemplation och stillsam konversation. Det är ett ställe att sjunka ner i en skön läsfåtölj med julklappsdeckaren i knät, en brasa eller åtminstone ett tänt ljus, en mazipanlimpa och en flaska Loka inom räckhåll. Den upplevelsen går aldirg att ersätta med en laptop, läsplatta eller mobil. Eller som jag skrev till Dagens Nyheters prenumerationsavdelning idag när de på nytt försökte få mig att inse den digitala tidningens fördelar: "Digitala korsorden ser vi fram emot att få pröva under våra veckor i solen (förhoppningsvis) i höst – utskrivna i receptionen då förstås, eftersom dator olikt papperstidningar sällan låter sig kombineras med sol och sand..."

Biblioteket är ett rum för kunskapsinhämtande och vitterhet, bildning och kultur. Att röra vid en gammal bokrygg i hyllan är en sinnlig upplevelse, en känsla av historiens vindpust, ett närmande till människor som inte längre är ibland oss. Att omvärvas av livserfarenheter och fantastiska historier.
 
Jag hade givetvis med mig en hel del böcker från mitt barndomshem men var under många år flitig att komplettera i antikvariat och boklådor.
 
Böcker har inte satts tillbaka som de skulle vilket gett upphov till "vågrörelser" på hyllorna...
 
 
Vid vår senaste flytt 1996 gjorde takhöjd och inkränkande vitrinskåp, det omöjligt att få plats för alla böcker i huset utan istället blev det Drängstugan och ladan som fick härbärgera en hel del.
Med åren har hyllorna i biblioteket fyllts ut i alla mellanrum och bokhögar på golvet omkring har nu frammanat en kraftigare rensning och eftersom vi ändå om ett antal år står inför att flytta härifrån så var det lika bra att ta tag i det hela.
 
Varje hålrum i hyllorna togs tillvara och proppades igen med nytt...
 
 
Det första som fick offras på detta imaginära "bokbål" var hyllplanet med de riktigt gamla banden. "Sweriges Rijkes Lands-Lag" från 1726 och den yngre "Anmärkningar till Sweriges Rikes Sjö-Lag" från 1802, "Le Bon Jardinier" och andra bokverk i gamla andäktigt vackra band från 1700-talet och framåt. Böckerna har – utöver den där sidorna är hopklistrade och innanmätet utskuret för att istället gömma en hemlighet, en nyckel? En ligen pistol? – endast utövat ett känslo- och miljömässigt inslag. En möjlighet att få den där upplevelsen av att kunna stryka handen över historien. Gamla obundna förstaupplagor av några av Strindbergs verk får också vandra vidare till nya ägarhänder. Däremot får de bundna serierna med svenska stora författare från 1700-talet och fram till 1900-talet, liksom Strindbergs samlade skrifter stå kvar men flyttas upp ett pinnhål.
 
Sweriges Rikes Lands-Lag från 1726 i ett fint pergamentband.
 
 
Några författare ur humorhyllan åker ut (Dickens, Ehrenmark, Viola m.fl.) medan P:G: Wodehouse, Cello och OA blir kvar. Rensning också i konsthyllan.
 
Resultatet är att alla nya böcker med trevliga och personliga dedikationer från vänner och bekanta nu får plats liksom nyinksaffade memoarer och biografier över personer jag funnit intressanta eller som jag kommit i kontakt med på olika sätt i livet. Inga (nästan) böcker kilas (än så länge) in i hålrummen mellan bokryggarna och hyllan ovanför. Böckerna står rätt och i den högst personliga ordning som är min....
 
 
Ytterhörnet i biblioteket med två tredjedelar av pappas gamla kontorsbokhylla som jag lyckades dela i tre delar och sänka i höjd vilket fick till följd att jag var tvungen att vitlackera den gamla mahognyn för att dölja ingreppen! Den tredje delen står till höger om fönstret.
 
Min antikvariatskontakt kommer snart och går igenom det som ska bort och det som sedan blir kvar får gå till Tolv Korgar eller pappersåtervinning.

Hustrun är nöjd över att nu dammsugaren varit inne bakom och ovanpå böcker och att det blir lite mer luft i tillvaron. Men tillräckligt finns kvar för att ändå skänka mig den rätta lyckokänslan när jag sätter mig och bara tittar på mina hyllor! OCH det finns några hål för kommande böcker som jag vill spara. Mestadels får annars nya böcker vandra vidare direkt efter läsning......
 
Utrensade böcker väntan på antikvariatsbokhandlaren! Plus en hel Billyhylla....
 
↧

John Österlunds "Negern Pettersson"!

August 17, 2015, 8:58 am
$
0
0
 
Ännu en tidigare okänd målning föreställande "Negern Pettersson" har dykt upp. En oerhört fin akademistudie i olja av konstnären och kanske framförallt konservatorn John Österlund (1875-1953).
 
Målningen är utförd under 1903 eller möjligen året innan och visar en mer avklädd version av "haremsväktaren" som var temat för de sista sittningarna som Pierre Louis Alexandre kom att göra vid Konstakademin. 1905 avlider han i den tuberkulos som hans kropp bär spår av på Österlunds målning. Avsikten med "Modellskolan" som ingick i de två sista åren av akademiutbildningen var ju att studera den mänskliga anatomin bl.a.
 
Tavlan har enligt en notis på baksidan ställts ut på Värmlands Museum någon gång och jag efterforskar just nu information om denna utställning.
 
Nuvarande ägaren bekräftar också att tavlan i hans familj alltid gått under beteckningen "Negern Pettersson" vilket faktiskt är den första bekräftelsen på just detta jag fått.
 
Tavlan får nummer 30 i katalogen över återfunna konstverk föreställande "Negern Pettersson".
 
Det vore roligt att finna också några fler skulpturer av "Negern Pettersson". Hittills känner jag till två, en på Gotland och en byst som blott kunnat återfinnas på ett foto i en bok. Denna byst är gjord av Verner Åkerman och bär titeln "Zambo". Var kan den finnas? Och var finns andra?

 
↧
↧

"Peter Duluth har döden i hälarna!"

August 26, 2015, 7:15 am
$
0
0
 
Förra året då vi befann oss på Mallorca så lästes det en hel del och vi hade sett till att det var böcker som vi kunde lämna kvar på hotellet. Vi vet av erfarenhet att det är uppskattat när man befinner sig utomlands och plötsligt har läst slut det man hade med sig men ännu har tid kvar, att finna en bokylla på hotellet som innehåller allsköns litteratur från olika håll.
 
När jag ställde av vår ansenliga gemensamma bokhög i hyllan inför hemresan så fångades mitt öga av en bokrygg som antydde ålder men framförallt välbekantskap!
 
Det visade sig att någon haft den goda smaken att efterlämna en fin gammal deckare av Patrick Quentin som jag omgående lade beslag på och tog med mig hem. Nu har jag också haft tid att läsa den.
 
Jag måste erkänna att jag inledde läsandet med viss bävan. Somliga deckare lider av alltför tidsbundet språkbruk "Tjenare, tjenare! Ska'ru'ha en bira?" eller är fulla med daterade jargongyttringar. Detta lider t.o.m. Stieg Trenters böcker av, liksom inte minst den firade H.K. Rönnblom som blir näst intill oläsbar idag.
 
För er som inte känner till Patrick Quentin så vill jag berätta, för det är en mycket komplicerad och mångfasetterad författare som egentligen var två: Hugh Wheeler (1912-1987) och Richard Wilson Webb (1901/02-1965). De första böckerna i början på 30-talet var det dock Webb som skrev ihop med Marha Kelley, så följde ett par som Webb skrev själv varefter Mary Louise Aswell steg in som medförfattare.
 
Att det förhöll sig på detta sätt hade jag inte en aning om förrän jag nu googlade på Patrick Quentin. Själv visste jag ju att denne "Quentin" också skrev under namnet Quentin Patrick och inte minst Jonathan Stagge. Jag är väl bekant med alla tre och har (ännu) kvar en hel inbunden serie med dessa tre författarpseudonymers verk. Avsikten var att sälja eller ge bort dem i samband med den bokrensning jag just nu genomför, men läsningen av "Peter Duluth har döden i hälarna" gjorde mig tveksam. Jag lär nog behålla serien och börja läsa om! Författarduon upphörde 1949 och därefter var ddet bara Wheeler som fortsatte på egen hand dels under eget namn men också under pseudonymen Patrick Quentin.
 
Sammanlagt skrevs 13 böcker under namnet Quentin Patrcik (eller bara Q. Patrick), 16 böcker och en novellsamling som Patrick Quentin och 9 böcker under namnet Jonathan Stagge.
 
Boken jag nu läste har ett språk som ännu idag upplevs som friskt. Visst finns det tidsbundna inslag – klädbeskrivningar, avsaknade av många av dagens kommunikationsmöjligheter, hur man bodde på hotell o.s.v. – men i stort blir man fort fångad av intrigen och med säker hand förd till den labyrintiska upplösningen. För Duluth-deckarna är pusseldeckare. Ingenting av hårdkokthet även om det förekommer våld, det är intrigen och de förvillande villospåren som fångar. Som läsare engageras man så som tanken var med pusseldeckare att i läspauserna fundera över vem som faktiskt kan vara gärningsmannen – eller kvinnan! I dagens deckare ger man snart upp de egna tankarna och låter sig föras till slutet utan större engagemang.

Jag är övertygad om att för den intresserade så finns såväl Quentin, som Patrick och Stagge att låna på bibliotek. Säkerligen direkt och utan beställning i Eskilstuna som specialiserat sig på just deckarlitteratur.

Jag kommer nu att gripa mig an nästa bok om Peter och Iris (som var temporärt utlokaliserad i boken jag just läst) Duluth!
 
 
 
↧

Köp, slit och släng?

October 28, 2015, 4:52 am
$
0
0
Stina Oscarsson, som alltid skriver intressanta och läsvärda krönikor i DNs kulturdel, har gjort så idag igen.
 
Denna gång pinpointar hon ett för mig välkänt och ofta berört ämne. Det resusrslöseri vi bedriver med ting i vår vardag. Redan min "gamla mutter", salig i åminnelse, reagerade då pappersservetter och dito dukar, tallrikar och annat, slog ut bruket av linne och porslin. Hon stod där med sitt fantastiska linneförråd. Med dukar och servetter som tillsammans med vackra serviser gjorde måltiderna till en fulländad upplevelse. Visst tyckte hon att det var skönt att slippa diska när vi var på landet och hade fest, men vad skulle man göra med alla de sagolika dukarna som ärvts i några generationer och som hölls rena och manglade. Felet var att de var för stora och för vita! Det blev för högtidligt helt enkelt! Vad gjorde hon då? Jo, lät klippa ner och färga in ett antal av dukarna i moderna pastellfärger (vi talar 50-tal) så att de också kunde fungera i mer vardagliga sammanhang och vid mindre middagar. Men gästerna vägrade att använda linneservetter. Dessa veks prydligt och lades vid sidan av tallriken oanvända! "Oh, nej, det vore väl synd att söla ner den!" svarade den tillfrågade gästen.
 
Mamma skrev då följande "hängmattsfundering" förmodlingen i Stockholms-Tidningen där hennes bästis Ulla Beyron-Henriques (sign. Bey) jobbade och i sina krönikor ofta – i brist på egna barn – berörde familjen Werners olika turer (anonymiserat förstås).
 
 
 
 
Det har länge förvånat mig att visst parti, som jag tror står Stina nära, så sällan berört det vardagsnära slöseriet. Människor som duschar stup i kvarten med vatten rinnande i "evighet". Kläder som slängs i tvätt efter en dags normalbruk. Kläder som slängs i soporna trots att de kanske är både hela och rena.

Det räcker med att ta en titt i den lokala återvinningscentralens containrar för att inse med vilken nonchalans vi behandlar fullt brukbara föremål. För länge sedan motionerade jag i vårt kommunfullmäktige om att återbruksföretagen skulle få tillgång till dessa containrar alternativ bemanna centralen för att tillse att fortfarande fungerande och hela möbler, lampor, tv-apparater etc. kunde tas om hand för ev. reparation och försäljning i "Andra handeln-butiker".
 
Det stötte på laglig patrull. Det är för det första inte tillåtet att handha hushållsavfall och absolut inte att tillgripa saker som någon slängt i sopcontainrar, hur hela och oslitna de än är. Istället gjordes försök med särskilda ställen inom återvinningscentralens område där människor kunde lämna saker de ville bli av med men som fortfarande var brukbara, kanske efter en enklare reparation. Kommunens arbetsenhet bedrev också länge en "Andra handelsbutik" med tillhörande verkstad. Men det hela dog ut av för mig okänd anledning.
 
Nu sitter Miljöpartiet i regeringsställning och då vore det väl ett utmärkt tillfälle att få till en förändring i lagstiftningen som möjliggör att fullt brukbara föremål som kommer in till kommunernas återvinningscentraler också faktiskt kan återvinnas lokalt – inte bara i form av flis till värmeverket, utan i form av återbruk!
 
Istället ägnar partiet sin kraft åt universella skeenden som det är förmätet av oss att tro att vi alls kan påverka.
 
Stina skriver om sin mobil, som hon haft länge och som hon är nöjd med. Men en dag faller hon för tanken att hon kanske ska uppgradera mobilen. Varvid den naturligtvis slutar fungera! Och processen är irreversibel! Det går inte att återställa det fungerande tillståndet!
 
Hon ifrågasätter varför man alltid tvingas byta hela prylen istället för att byta ut eller reparera det som gått sönder eller slutat fungera! Varför är det alltid "billigare" att köpa nytt än att laga det man har?
 
Den frågan har jag haft anledning att ställa mig många gånger. När vi var relativt nyutflyttade från Stockholm till idyllen Mariefred i början av 70-talet så slutade plötsligt en kontrollampa på frysen att fungera. Naturligtvis dagarna efter det att garantiåret förlupit! Det var väl bara att byta lampa tänkte jag i min enfald, men fick snart lära mig att man isåfall måste byta "hela enheten" vilket skulle gå på nästan lika mycket som vi betalt för hela skåpet! Vi fick således reda oss utan kontrollampan därefter!

Många år senare gick det så illa att jag körde över en grävling på E20. Den slet med sig underplåten m.m. under motorn och därmed också den lilla temperaturavkännaren som sitter i bilens framkant. Avkännaren fungerade fortfarande utmärkt men den lilla transparenta skyddskåpan hade alltså gått söner och det hela hängde i sin kabel och dinglade. Tur till verkstaden som fixade skyddsplåtar och annat men när det kom till temperaturprylen så fick jag veta att man inte kunde beställa bara den lilla kåpan utan var tvungen att ta hela "paketet" inklusive kablage ända upp till instrumentbrädan som givetvis också då måste demonteras! Kostnad ca. 4.500:- plus moms! "Tejpa upp skiten" blev min instruktion till verkstaden!

Den gamla Citroen-paddan var måhända inte världens mest trafiksäkra bil men tanken att kunna haka av trasiga detaljer och enkelt haka på en ny, borde ha gett också vår tids bilkonstruktörer något att tänka på.

Så långt är Stina och jag helt överens. Det hela är vansinnigt!
 
Men så drar hon en del slutsatser där vår uppfattning nog delar sig. Stina menar att det är människans vilja att äga och att vi satt likhetstecken mellan ägandet och frihet, som ligger bakom denna slemma utveckling.  Jag tror det är precis tvärtom.
 
Hon skriver: I fallet med telefonen är till exempel den nuvarande ordningen bara möjlig just på grund av att producenternas ansvar upphör i samma stund jag köper produkten och att man därför kommer att tjäna pengar på att tillverka en produkt som inte håller.
 
För det första är det ju inte så, Stina! Producentansvaret upphör inte genom att Du köpt Din produkt. Utöver normala garantier så är det formella producentansvaret idag oerhört mycket mer långtgående än det var förr. Men felet – om det nu är ett sådant – är att producenterna kan köpa sig fria från att själva behöva axla ansvaret genom att istället betala till olika återvinningssystem som sedan sköts mer eller mindre väl. Vi har sett skräckexempel på hur elektroniksopor dumpas på stränder i Bangladesh.
 
Men Stina berör en annan viktig sak – ansvarsbristen i samhället i stort. Efterkrigstiden har inneburit en oerhörd förändring för mänskligheten i stort och i vår del av världen har självförverkligandet fått bre ut sig såpass att det som förr hette yrkesstolthet – och därmed ansvarskänsla för det man gör – helt tycks ha försvunnit. Idag verkar det ibland vara en ynnest för arbetsgivaren att någon vill arbeta där och dagligen kommer till arbetet. Vi arbetar inte längre "i" eller "på" t.ex. Ericsson. Vi arbetar "för" dem. Det vill säga vi är inte en del av företaget utan vi lånar bara ut våra tjänster på våra helt egna villkor. Det är en väldig förändring från det man förr med stolthet kallade "vi-andan".
 
På 50-talet kom "Köp,slit och släng" och gjorde inte saken bättre. När Lars Magnus Ericsson konstruerade och sålde sina telefoner så var det med avsikten att dessa skulle kunna hålla i minst en livstid – om inte för alltid. Så har jag också växt upp. Det som köptes, köptes för livet. Min första kostym ärvde jag av en gammal onkel. Den syddes om för att passa min – på den tiden – något slimmare figur. De var en självklarhet eftersom de textilier som tillverkades många gånger var praktiskt taget outslitliga. Morfar var textilgrossist och det som kom in i huset var avsett att hålla. Jag hade tre äldre syskon så möjligheten för mig att få ett nytt plagg var ganska liten. Det var återbruket i sin prydno. När tandborsten såg för jäklig ut i tandborstglaset så blev den till ett silverputshjälpmedel och därefter hamnade den kanske i skoputslådan, liksom strumpor "beyond repair". Saker hade en väsentligt längre livscykel än vi låter dem få i vår tid.
 
Med det anonymiserade "själv-samhället" är det väldigt lätt att det alltid blir någon annan som har ansvaret. Det faller inte längre föräldrar till skridskointresserade barn in, att själva ta en skovel och skyffla upp en isbana på den frusna insjöviken. Det är alltid "kommunens ansvar" att hålla rent runt omkring oss, ploga vägar och ishockeplaner.

Ansvaret för denna utveckling är vårt eget. Vi har också accelererat den genom t.ex. lagstiftning som inte ens ger oss rätt att bära vårt eget hushållsavfall utanför den egna fastighetsgränsen!
 
Vi bryr oss inte längre om tingen! De betyder inte längre någonting för oss. Man ska inte ha en massa "saker" att släpa på genom livet. Vi prioriterar funktionen och bryr oss inte om att det är ett värdefullt föremål som vi har fått förmånen att äga och vårda. Snart gör vi väl som amerikanerna – köper våra hem färdigmöblerade och säljer dem sedan med allting kvar.
 
"Du kan ingenting ta med Dig dit Du går...."
 
Därför har de ägda tingen degraderats till opersonlig funktion. Och från att ha varit en värdefull ägodel att vårda blivit ointressant och Stina får finna sig i att köpa en ny mobil!
 
 
 
 
↧
Search

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

December 16, 2015, 8:54 am
$
0
0
      
 
Det har varit lite slött här på bloggen! Ledsen för det! Men så mycket annat har upptagit min tid. Förhoppningsvis kan det bli en förbättring på det nya året!
I varje fall önskar jag er alla ett GOTT SÅDANT!
↧

Varför stannade den arkitektoniska utvecklingen upp efter Legoklossens entré?

January 4, 2016, 8:30 am
$
0
0
 
Genom århundranden kan man följa stilhistorien också inom arkitekturen. Det går att finna karaktärsdrag från varje stilhistorisk epok också inom arkitekturen. Former, strukturer, dekorationselement, materialval etc. Den sista stora ”vackra” svenska arkitektepoken var nog 20-talets. Dess stramhet och ändå med stor formfulländning får sitt uttryck i åtskilliga vackra bostadsfastigheter i Stockholm och i andra städer, och manifesteras kanske främst i det stora mästerverket från perioden, Stockholms Stadshus.

Så kommer trettiotalet och dess funktionalism där åtskilliga svenska arkitekter gör banbrytande insatser. Man börjar se till funktion före form, men överger ändå inte arkitektens möjlighet att ge en personlig utformning i fasader och andra delar. Hästskopalatset i Stockholm är ett praktexempel på personligt utformad funktionalism.

Men sedan....

Vad händer? Ännu idag – ÅTTIO år senare – ritar arkitekter samma funktionella byggnader med en och annan variation. Utan några personliga uttryck.

I Amerika har jag för mig att arkitekturutbildningen är uppdelad i vad som väl motsvarar arkitekt resp. ingenjör här i Sverige. Och det verkar som om arkitekterna – som borde vara visionärerna och konstnärerna idag helt fått böja sig för konstruktörerna/ingenjörerna – de som kan rita raka injer och räta vinklar.
 
 
I lördags var jag på Kgl. Operan med några av barnbarnen. När den byggnaden tillkom på 1800-talets slut talade man om lådbygge. Cigarrlådor som staplats på varandra. Men sett i backspegeln är ju ändå Operan en vacker, spännande och varierad byggnad. Som ger nya synvinklar och perspektiv från alla håll.
 
 
Men vad kan man då säga om den senaste tidens inslag i den Stockholmska byggnationsdebatten, Nobelcentret och Gallerian?


För min egen del, står det klart att arkitektutbildningen numer helt och hållet skippat ritstift och ljusbord och istället ägnas utbildningstiden för studenterna åt en jättelåda med legobitar som de får lära sig att kombinera och stapla på olika sätt.
 
 


För vad annat kan man tro när man ser resultatet? Det är ju fortfarande lådstaplande, fyrkanter, glasfasader, raka linjer och räta vinklar! Vari ligger visioner och konstnärlighet i dessa förslag? Var finns arkitekten? Vad är det för ”fomspråk” man talar om i sammanhanget? Här finns väl bara två former: rektangeln och kvadraten! 

Bara för att man lägger in guldfärg i glas och fasadlister så förändras ju inte grundformen. Det är och förblir en trist och intetsägande opersonlig låda som inte visar på någon som helst arkitektonisk kunskap, konstnärlighet eller vision. Det är och förblir en ritbordsprodukt som vilken EPA-ingenjör som helst skulle kunna ha åstadkommit.
 
Att inte Nobelstiftelsen skäms! Man är satt att dela ut priser till de vetenskapsmän, författare och fredsivrare som ”gjort mänskligheten den största tjänsten” under det gångna året. Men när man vill manifestera sig i en byggnad, väljer man inte bara ett uselt bakgårdsläge som har större värde som det är, utan dessutom gör man det med en byggnad som bara är en hög med staplade legoklossar! Skäms! Det finns ju faktiskt fortfarande en och annan verklig arkitekt som har en visionär syn på form och material. Frank Gehry, Santiago Calatrava bara för att nämna ett par. Hade Nobelstiftelsen haft tillräcklig kompetens och använt sig av någon av dessa storheter eller någon ung ny som drivs av samma konstnärliga visioner i sitt yrke, så hade möjligen också i värsta fall lokaliseringen på Balsieholmen kunnat nödtorftigt motiveras. Men något lådbygge är inte stadsbilden förtjänt av vare sig där eller någon annanstans.

↧
↧

"Jag är automobilen"

January 19, 2016, 8:11 am
$
0
0
 
 
Efter min pappa har jag en vacker tändsticksaskhållare i brons, som han fick av Hans Osterman. Idag vet få vem Hans Osterman var. En av pionjärerna inom svensk bilhandel. Startade sin bilfirma redan 1908 och blev generalagent för General Motors. Han dog 1941 men företaget levde kvar i familjen fram till 1979 då det såldes.
Namnet lever ännu kvar i Osterman Helicopter, tidigare Osterman Aero som grundades av Hans son Lennart.

Men det som jag saknar allra mest är nog Ostermans Marmorhallar! Denna framgångens magnifika manifestation!

På Birger Jarlsgatan 18 bredvid biografen Spegeln låg denna stora lokal i flera plan, allt i grön vacker kolmårdsmarmor. Utan tvekan Stockholms vackraste och elegantaste utställningslokal någonsin!
Tidning för byggnadskonst skrev år 1930 att lokalen "med sin hypereleganta inredning i grön kolmårdsmarmor" utan tvekan kunde "rubriceras så som Europas elegantaste och kanske största bilförsäljningshall".
 
 
 
Och inte bara för bilförsäljning! Här hölls mässor och utställningar långt innan S:t Eriks- eller Älvsjömässan var påtänkta. Båtmässan Allt för Sjön började här på 40- och 50-talen.
 
Varje senhöst hade Röda Korset en stor julbasar här och ett besök där ingick då min faster Dudde Björklund var mycket engagerad i Röda Korsets verksamhet och givetvis då också i denna basar. Något år när jag var i de nedre tonåren städslades jag dessutom för att vara mannekäng för barnkläder och vandrade på cat-walken förmodligen starkt generad.
 
 
 
Sedan bilförsäljningen flyttat ut i början på 60-talet användes lokalerna också fortsatt för utställningar och mässor tills Stockholms Rullskridskocenter frlyttade in. När detta etablissemang lade ner 1981 så byggdes lokalerna om och idag vet jag inte om det ens finns en rest kvar. Dessa vansinnigt sköna och vackra trappor med breda mjuka balustrader. Jag kan utan tvekan säga att det var en sensuell upplevelse att stryka handen över balustraderna. Hela Marmorhallarna borde ha byggnadsminnesmärkts!

Inför företagets 25-årsjubileum beställde Hans Osterman av Marmorbruks AB Kolmården, en 2 x 1,25 meter stor marmortavla där en hyllningsdikt till bilen var ingraverad. Dikten var skriven av John O. Munn och hette på engelska The automobile. Den är en hyllning till bilen. Vid denna tid var motorfordon ju något nytt och spännande:
 
 
Tavlan finns fortfarande kvar i byggnaden i en av entréerna men föga iögonenfallande.
 
 
Tänk om man kunde få Swedish Match att åter tillverka tändsticksaskar i det format som krävs för att fylla dessa hållare!

 
 
 
↧

Vännen Lasse Gullstedt död.

January 25, 2016, 7:36 am
$
0
0
(Foto: Gunilla Nilars)
 
 
 
Entreprenören Lars Gullstedt, Riddare av Finlands Vita Ros' orden, född den 15 juli 1935 i Yttermark, Österbotten i Finland, har i mellandagarna avlidit i sitt vinterhem i Florida. Han blev 80 år och efterlämnar dottern Caroline med familj, sonen Michael, syskon med familjer, övrig släkt och många vänner

Vännen Lars kom bokstavligen talat med två tomma händer till Sverige 1955. Hans bakgrund var enkel och bottnad i de nordiskt kärva rättesnörena kring rätt och fel. Han var en direkt person som aldrig drog sig för eller hade svårigheter att prata med någon, hög som låg.

Idrotten gjorde honom till tävlingsmänniska. Som timmerman vidareutbildade han sig inom byggbranschen och med sin klurighet och ett oöverträffat siffersinne och -minne, grundade han snart sin egen byggverksamhet.

Med sin visionära förmåga såg han de kommersiella möjligheterna utmed vägen mellan Stockholm och dess nya storflygplats, Arlanda, som invigdes 1960. Han började köpa mark vid det som kallades Bredden nära Upplands-Väsby. Där utvecklade han sitt GLG Center (idag InfraCity), en utomordentligt framgångsrik satsning som även innefattade Sveriges enda huvudsakligen privatfinansierade motorvägsavfart.

Mot slutet av 80-talet såg han också möjligheterna i USA och den kommande olympiaden i Atlanta. Han lät inte sina begränsade språkkunskaper vara ett hinder utan började också där att köpa mark. Som mest ägde han omkring elva kvarter som bebyggdes med köpcentra, hotell m.m. Allt totalt obelånat eftersom lånen togs hos svenska banker med hans svenska fastighetsinnehav som säkerhet.

Fastighets- och finanskrisen runt 1990 drabbade Lars hårt. Hans framgångar och vänskapsband, även privat hos kungafamiljens medlemmar och samhällets toppar runt om i världen, parat med en viss – om än ack så berättigad – kaxighet, skavde i ögonen på somliga bankdirektörer och en dag krävde man att han omgående skulle lösa sina lån. Från att ha varit en av Sveriges förmögnaste män blev han dess mest skuldsatta! SEB hade bara några månader innan värderat fastighetsinnehavets nettovärde till 2,8 miljarder. Han, som aldrig gömt sig bakom några smarta bolagskonstruktioner utan rakt och personligen ställt sig bakom allt han åstadkommit, tvingades nu i konkurs. Bankerna kunde likt gamar, för 600 miljoner, lägga beslag på alla tillgångar. Lars och hans barn utsattes för en oerhört förnedrande sex år lång rättslig process som slutade med att Lars frikändes på alla punkter utöver ett enkelt bokföringsfel som gav 4000:- i böter. I en verksamhet med mångmiljardomslutning är det futtiga bötesstraffet inte ens att jämföra med en parkeringsbot! Med andra ord en fullständigt obefogad, onödig och för skattebetalarna oerhört kostsam konkurs. Hans livs skapelse var borta och han fick ägna sig åt att försöka återfå sin heder. Bl.a. genom den egna boken ”När banken tog för sig” som utkom på Ekerlids Förlag 2006.

Lars Gullstedt var sina vänners vän, en generös och humorfylld gentleman som alltid stod vid sitt ord. Något han fick tillbaka i sina svåra stunder.

Han tvekade aldrig att rycka ut också med handakraft när vänner kallade. När Gripsholms slott firade 450-årsjubileum, bekostade och byggde han en stor utescen som fortfarande används vid utomhusevenemang.
Vid den tiden ägde och bebodde han Gripsnäs på andra sidan Gripsholmsviken.


Han skämdes inte för sina framgångar. Hade gjort en klassresa och gjort det med rena händer. Han var på alla sätt värd varje uns av vad han unnade sig, sin familj och sina vänner. Att hamna bredvid honom i systemkön (före konkursen) var alltid uppfriskande. ”Hur många Gula Änkan har ni inne?” – ”49 flaskor” – ”Jag tar dom!” Men då hade han råd! Det var hans ärligt förtjänta pengar och hans generositet. Efter konkursen fanns generositeten kvar men kanske byttes bubbelmärket mot Freixenet istället.

Sorgligt att vårt samhälle tillåter banker att bete sig som skedde i fallet med Lars Gullstedt.
Det borde aldrig ha skett och bankerna borde ha fått ersätta honom fullt ut. En skam för den svenska rättvisan. Han var värd en full upprättelse!

Bild och bildtext från Lars bok "När bankerna tog för sig". Vår kung sade vid tillfället: vi är fyra kungar vid bordet! Ja – vi tre och så Du fastighetskungen!
 
Läs mer om Lasse Gullstedt HÄR
↧

PILOTKRYSSNING UTMED BOHUSKUSTEN MED KANALBÅT!

January 28, 2016, 8:45 am
$
0
0
 
Wilhelm Tham x 2!
 
En riktigt lockande inbjudan att få vara med om en pilotkryssning utmed Bohuskusten med Göta Kanalbåt fick oss omgående på fall! Arrangerad av Vänföreningen för Göta Kanalbåtarna i slutet av sommaren 2015. Av olika skäl blev inte historien skriven förrän nu men låt de vackra sommarvyerna bedåra er när den kalla vintervinden ylar utanför knuten. Och tag chansen att delta i någon av de tre kryssningarna som arrangeras i maj resp. augusti i år. Blir de framgångsrika så lär rederiet låta dem finnas kvar i sortimentet framöver. Om några år ska kanalen börja renoveras och då kanske kanaltrafiken kan behöva dras ner periodvis och då kan dessa kryssningar vara ett gott alternativ.

Dag 1.


 
Resan anträddes tidigt en sensommarmorgon vid Packhuskajen i Göteborg dit vi anlände efter diverse lokaliseringsproblem (google maps angav kartbilden för Göta Kanalbolagets kontor vid en av Göteborgs kanaler – och gör så fortfarande! – vilket inte kändes helt rätt).

 
 
Ann Löfgren med Kapten Pierre Drackner


Vid kajen låg M/S WILHELM THAM och väntade oss. Kapten med besättning lotsade oss och bagaget ombord. Solen flödade och medresenärerna såg trevliga ut. Vi började att presentera oss men märkte snart att det inte väckte någon efterföljd vilket kändes lite märkligt. Några kände vi sedan tidigare men det fanns uppenbarligen några grupper med som reste tillsammans och utan några ambitioner att träffa nya människor. Eller ens hälsa på dem. Helt olikt tidigare resor med kanalbåten där presentationer varit naturliga. En passagerarlista hade underlättat. Det är ju inte direkt någon färjeresa där människor ska snabbfraktas mellan två hamnar utan istället tillbringa ett antal dygn tillsammans i ett relativt trångt fartyg, äta och förhoppningsvis umgås och ha trevligt ombord. En av passagerarna var märkligt nog dock både namne och ättling i rakt nerstigande led till den Wilhelm Tham som fått ge sitt namn åt fartyget.

Att använda den gamla filmtiteln ”Vi hade iallafall tur med vädret” är inte alls fel. Men inte blott vädergudarna var oss nådiga under de tre dygnen utan också allt annat.
 
 
M/S Wilhelm Tham lägger ut från Packhuskajen. M/S Juno har seglat färdigt för säsongen.

Vi lade ut från Packhuskajen och i strålande sol stävade vi ut under Älvsborgsbron mot västerhavet. Ett kanske något ovant vatten för ett fartyg som är specialbyggt för smala och korta kanalslussar. Skulle hon rulla mycket? Hög, grund och smal! Men all oro var i onödan. Thammen uppförde sig väl hela tiden.

 Ankomst till Känsö gamla karantänsstation. Den vita färgen var dyr varför endast väggarna utåt vattnet beströks med den färgen. baksidorna är faluröda!

Efter att i sakta mak passerat och avnjutit Styrsö och den s.k. Snobbrännan lade vi till vid Känsö gamla karantänsstation. Inrättades 1770 då underrättelser inkommit om att pest utbrutit i turkiska hamnar och om en epidemisk sjukdom i Polen. Det innebar att inga fartyg från hamnar med befarad smitta fick anlöpa svenska hamnar utan att först ha legat isolerade vid denna karantänsstation, eller någon av de andra fyra, i fyrtio dagar (=quarante). Den tid man ansåg vara säker för att slippa spridning av olika smittor. Vid Känsös brygga fanns en särskild ”Parloir”-byggnad där befälhavare från de ankommande fartygen kunde prata med karantänspersonalen, läkare etc. Det skedde på varsin sida om ett dubbla galler mellan vilka en svavelrök skulle förhindra att elände spreds från den befarat sjuka sidan till den friska. Eventuella dokument passerade ett ammoniakbad innan de kunde hanteras av den andra sidan.

 
 
Inne i Parloiren med de dubbla gallren mellan vilka svavelrök steg upp.


Ingen av de övriga fyra stationerna finns bevarad vilket gör Känsö unik också i ett internationellt perspektiv. Fyra sjukhusbyggnader uppfördes på varsin liten ”ö” omflutna av vatten där sjuka i olika stadier kunde behandlas.
 
 Under tiden var fartyget välbevakat.

Känsö är sedan före andra världskriget ett avlyst militärt skyddsområde och används idag för möten, utbildning och konferenser. Enda möjligheten för utomstående att få se detta unika kulturarv är genom specialresor som denna.

Mot Vinga fyr
 
Trångt i Vinga hamn
 
Vinga fyr i bakgrunden

In i det sista var det osäkert om vi skulle nå nästa tänkta hamn, nämligen Vinga fyr. Men väder- och framförallt vindguden Eol var oss välbevågna så att vi kunde anlöpa den trånga lilla hamnen under fyren. Förutom en mängd fritidsbåtar fick vi dela brygga med M/F Walona på utflykt från Göteborg. Fyren och Evert Taubes barndomshem är givetvis intressanta besöksmål och för dem som orkade uppför alla trapporna fick en hisnande utsikt över västerhavet bilda slutkläm på besöket. Vår medföljande värdinna guidade förtjänstfullt under färd och på Vinga. Varvade skrönor och fakta gjorde berättelserna levande och intressanta.

Genom Kalvsund

Så vände vi stäven norrut förbi Kalvsund för att så småningom nå Marstrand som skulle bli vår första natthamn.

Ankomst till Marstrand där vi möttes av den gamla Stockholmsbekantingen M/S S:t Erik som bar illegal nationsflagga. Den svenska flaggan får inte innehålla främmande delar om det inte är riksvapnet el. motsvarande. Att föra den s.k. Sillsallaten  är inte lagligt vare sig den "hör till fartygets historiska tid" eller ej.

Där fick vi en guidad stadsvandring innan middagen intogs i de båda matsalarna ombord.
Kvällskaffe och kanske en avéc på övre akterdäck fick avsluta dagen innan vi kojade. Eftersom hustrun och jag rest med Thammen flera gånger och prövat de fina hytterna på bryggdäck och nu insett att det där med klättring till överslafar börjar bli för jobbigt, hade vi denna gång speciellt bett om den hytt på huvuddäck som dittills haft två kojer på durken istället för ovanför varandra. Nu hade man kompletterat med två kojer till och gjort den till fyrbäddshytt, men tack och lov var dessa uppfällda och outnyttjade. Bagage ska man inte ha med sig ombord. Stuvutrymme på dessa fartyg är lika obefintligt som i moderna bostäder. ”Du kan ingenting ta med dig dit du ska” borde vara rederiets devis. Minns ett autraliensiskt par som vi hade sällskap med en tidigare färd. De hade fått uppgift från sin resebyrå att förhållandena ombord var mycket ”compact” men hade ändå aldrig kunnat föreställa sig hur lite de borde haft med sig! Men tack och lov så förväntas man numer inte klä om till middagen, varför garderoben avsevärt kan minskas.

Stillaliggande i Marstrand somnade vi till ett stilla kluckande.

Dag 2

 
Marstrandsarkitektur. På samma sätt som i de gamla medeltida städernas trånga gator byggde man sig mer golvyta genom att öka måtten på de övre våningsplanen!

Dagen påbörjades med en ensam vandring utmed kajerna och fram till det gamla magnifika Societetshuset som byggdes på 1880-talet för att vara uppehållsrum för kungligheter och societet under de årliga regattorna. Först på 1970-talet blev det en restaurang och festvåning för allmänheten. Praktfullt nyrenoverat mötte det morgonsolen.
 
 
Societetshuset och fästningen

Frukosten intogs på däck i solskenet medan vi i sakta mak lämnade hamnen och fortsatte norrut genom gattet mellan öarna. Över Marstrandsfjärden och förbi det märkliga Åstol, en karg klippö utan märkbar växtlighet men med en påtaglig tätbebyggelse bestående av vita tättbyggda villor.

Åstol
 
 Styrman Göran Ruckman och kapten Pierre Drackner på bryggan
 
 Det gäller att ha tungan rätt i mun
 
Trångt
 
Eftertraktad fångsttransport
 
Ankomst till Skärhamn

Genom det trånga Kalvesund nådde vi sedan dagens första stopp, i Skärhamn. P.g.a. något missförstånd betr. tilläggsplats fick vi tydligen en längre guidad vandring än tänkt utmed bryggorna fram till det Nordiska Akvarellmuseet som de flesta resenärerna också besökte. En enastående och unik kultursatsning som visat sig oväntat framgångsrik.

Lady Ellen

Därefter tog oss guiden vidare till Lady Ellens tilläggsplats. En vacker tremastad skonare från 1908 som räddats och rustats av den kände Tjörnredaren Lars Johansson vars familj idag chartrar ut den.

Plötsligt ser jag att jag har de fossila spåren efter en jordbävning vid mina fötter
 
Ankomst till Gullholmen
 
Välkomstkommittén
 
Del av Skepparhusets samlingar

Avfärd mot nya äventyr. Genom Kyrkesund och Mollösund nådde vi vårt eftermiddagsmål Gullholmen. Där möttes vi också av en kunnig lokal guide som tog oss med på en vandring genom de vindlande små gatorna upp och nerför klipporna mellan fiskestugor och prunkande trädgårdar. Slutmålet var vad som väl får betecknas som en helt unik hembygdsgård med samlingar utöver det vanliga. Baserat huvudsakligen på en fiskarfamiljs kvarlåtenskap. Medan halva gruppen fick en visning av museet så samlades den andra hälften vid den lilla privata brygghamnen där vi fick undervisning kring ostron- och musselfisket. Plötsligt som vi står där börjar det bubbla i vattnet och upp kliver en dykare med nyfiskade ostron som öppnas och bjuds runt. Att skaldjur alltid ska ätas så färska som möjligt framgick med full tydlighet! Enligt kännarna så var det enastående gott.

Överraskande uppdykande!

Färskare och godare kan det inte bli.

Tillbaka på fartyget väntade godsaker till kaffet

Skaftöbron passeras

Eftermiddagssolen avnjuts på övre akterdäcket. Kanske till och med med en svängom till dragspelsackompanjemang!

I sakta mak stävade vi därefter genom Malö strömmar, ett grönt och lummigt landskap besjunget av Evert Taube. Bassholmen förbi för att genom en bakväg som inget fartyg av Thammens storlek tidigare färdats i nå vår andra natthamn, Lysekil. I den rodnande aftonsolens sken intog vi vår sista middag ombord.

Kaptenen inbjuder till sin middag med ett glas bubbel


Om maten kan man säga följande: den är alltid god ombord på kanalbåtarna. Men jag vill föreslå att eftersom man nu tydligen bestämt sig för att genomföra dessa Bohuskryssningar fler gånger, man anpassar menyn mer till omgivningarna. Det är förvisso alltid gott att äta vilt hjortkött och annat, men det passar bättre på kanalen än på västkusten där lokala delikatesser som räkor, musslor och fisk borde dominerat måltiderna.

Kvällssol över Fiskebäckskil

Dag 3

Vi lämnar Lysekil
 
Många sover än ombord!

Efter en störd natt då fartyget låg med generatorerna igång hela natten då landströmsanslutning saknades frukosterade vi på nytt i strålande sol på däck. Frågan är om inte frukosten borde dukas upp på övre akterdäck när det är så strålande väder som vi hade. Att själv hämta sin kaffekopp med smörgåsar etc. och försöka ta sig upp för lejdaren är förenat med stor fallrisk. Själva slog vi oss ner på det smala shelterdäcket utanför matsalen för att inte riskera liv och lem.

 
Frukost på däck
 
Sotenkanalen
 
Somliga har det bra....
 
Smögen passerades på avstånd men Sotenkanalen uppvägde istället! En sagolikt vacker passage liksom Hamburgssund.

Utanför Fjällbacka ville kapten visa oss Ingrid Bergmans och Lasse Schmidts Danholmen och vi närmade oss genom ett smalt gatt då det började skrapa betänkligt och till slut gick det inte längre utan kapten fick slå full back vilket färgade om vattnet omkring oss! Vi rörde upp ordentligt med dy innan vi på nytt hade vatten under kölen och istället fick runda hela ön.
 
 Vi tar oss loss från alltför grund passage!
 
Ingrid Bergmans och Lasse Schmidts Danholmen som fortfarande ägs och bebos sommartid av Ingrid Bergmans barn.

 
 
På väg mot Fjällbackabad

Så nåddes dagens första och resans näst sista stopp, Fjällbacka. Här möttes vi också av en lokal guide som tog merparten av passagerarna på en säkert intressant vandring genom den lilla Bohusidyllen. Säkert handlade vandringen mycket om Ingrid Bergman och Camilla Läckberg. Hustrun och en till avvek dock mot badklippa och själv tog jag mig ner till hamnen för att få en glass. Det visade sig dock inte vara helt enkelt. Sommarsäsongen hade just avslutats och skolorna börjat någon dag tidigare. Men dörren in till glasskiosken stod öppen, så förhoppningfull gick jag in och frågade försynt om det var öppet. Tjejen som stod inne i kiosken tittade inte ens upp från sitt intensiva mobilflipprande när hon svarade: ”Ser det så ut?”. ”Kommer Du att öppna snart då?”. Fortfarande inte en blick: ”Nä”. ”Kan man köpa glass någon annanstans då?”. ”Tidningskiosken”. ”Men de har inte lösglass va’?”. ”Nä”. The End. Den turismtränade välkomnande sommarattityden var som bortsopad. En ensam turist är inget att bry sig om!
 
 
 
Kapten lägger ut rutten för oss

Jag hoppas att rederiet vid kommande turer förser passagerarna med ett enkelt sjökort i hanterbart format, med rutten inlagd. Det är väldigt positivt att kunna ta reda på vad öarna heter som man passerar eller orterna man ser och så vidare. Jag har förståelse för att det inte fanns på denna pilotfärd men sedan bör detta kunna lösas. Istället kom kapten Pierre Drackner akteröver och lade upp sjökortet på skylighten på övre däck och förevisade var och hur han tänkte gå vilket var mycket uppskattat.

Ankomst till slutdestinationen Grebbestad med det nyrenoverade Greby’s på bryggan
 
Avsked
 
Så lämnade vi Fjällbacka och anlände så småningom till resans slutmål, Grebbestad, där besättningen mannade kaj till avsked. Bagaget var redan ilandburet och bussen väntade för återfärd till Göteborg. Och inte vilken buss som helst. Det var Svenska Handbollslandslagets buss! Jag är inte så säker på att laget uppskattade att människor på gatan såg hur gamla skröpliga 60-70-åringar debarkerade bussen mitt framför Hotell Post. Vad skulle de tro om lagets kvalitet!
 
Svenska Handbollslandslaget – really?



Vill ni läsa mer om Göta Kanalfärder så gå in under "kategorin" "Ångfartyg och andra frustande företeelser" så finner ni en sexdagars kanalkryssning med samma fartyg beskriven.
↧
Viewing all 144 articles
Browse latest View live
Search