Quantcast
Channel: Mats Werner
Viewing all 145 articles
Browse latest View live
↧

Lasse Werner i Västerfärnebo, Helsingfors och Landet Runt!

February 1, 2016, 8:02 am
$
0
0
Fr. vänster till höger: Erkki Koskimo tb, Otto Donner tp, Göran Östling ts, bakom honom Erik Dannholm ts, Christer Boustedts as, Seppo Paakkunainen bs, Christian Schwindt dr, Tapani Tamminen b , Lasse Werner p och dirigering, Cameron Brown b. Vidare medverkade Janne Carlsson dr och Heikki Rosendahl tp som båda torde vara skymda på bilden som alltså är tagen på det finskspråkiga Arbetarinstitutets scen i Helsingfors. Sättningen är "Lasse-typisk" enligt Otto som berättat vilka som var med.
Vem eller vilka som tagit bilderna (varav en i annan vinkel publicerades i Hufvudstadsbladet) är fortfarande ett mysterium.
 
 
Kikade igenom min mailkorrespondens med den för några år sedan i förtid tragiskt avlidne finske musikprofessorn, jazztrumpetaren och kompositören Otto Donner som jag besökte två år före hans bortgång och fick vara med om förstadiet till en mycket speciell komposition med anledning av avtäckningen av ett minnesmärke över målarinnan Helene Schjerfbeck.

Några av de senaste mailen berörde dels ett foto som jag sökte som funnits publicerat i den finska tidningen Hufvudstadsbladet men Otto skrev också som slutkläm: "Hör av dig om du behöver något av mig!!! Bl.a. om 'Mera, mera ropade 350 barn i Västerfärnebo' (Lars Weck i DN) – och alla historier om Odd Uhrbom!"
 
Det gjorde mig nyfken så jag svarade: vem denne man var varpå Otto svarade:

Beträffande Odd Uhrbom kan jag i korthet relatera att det för det första fanns två män, far och son, med detta namn. Odd d.ä. var anställd av ABF och fungerade som vår tour-manager under Västmanlands-turnén. Jag tror att det var 1966 eller 67 på våren. Han var mannen som alltid förklarade vårt "konstiga" beteende till det bästa, inför omvärlden.
 
Han var bl.a. blixtsnabbt framme när Lasse, något indisponerad plötsigt spydde upp allt han hade i sig precis när vi skulle göra entré. Jag vill minnas att det var just i Västerfärnebo, det hela var kanske ännu känsligare genom att skolans rektor i samma ögonblick uppenbarade för att önska bandet lycka till inför konserten; aldrig har en spya försvunnit så snabbt! Och medan orkestern värmde upp med EGAD, och Odd lugnande konverserade med rektorn, drog Lasse på sig Fantomen-dräkten och gjorde sedan en något försenad men desto mer bejublad entré. Tala om teatererfarenhet. Ungarna var helsålda och trodde naturligtvis att allt detta var planerat.
Odd blev snart en legend inom bandet för han hade en naturlig förmåga att se det fina i allt vi företog oss.
 
Senare hade bandet något slags kontakt med Odd d.y. som hade ambitioner på Manager-området, jag upplevde honom aldrig själv.

Bakgrunden till ovanstående finns att läsa i min bok om Lasse: "LASSE WERNER – en lycklig skit. Den svenska jazzens Gossen Ruda" (Gidlunds Förlag 2014):

Den 17 januari 1965 gav sig Lasse, tillsammans med den finländske trumpetaren Otto Donner, Kurt Lindgren, Christer Boustedt och Janne Carlsson ut på en niodagars ”debatturné”. Det var ett arrangemang i Västmanlands ABF:s regi.  Organisationen hade ambitioner att försöka hålla sig à jour med vad som hände inom kulturlivet och hade väl sneglat på ABF-Stockholms framgångar med Gyllene Cirkeln. Nu skulle också glesbygden få ta del av det nya. Turnén omfattade elva konserter varav två på eftermiddagstid. Trots att de flesta var offentliga kvällskonserter riktade man sig främst till skolungdom. ABF ville se ett alternativ till popmusiken och därför hade skolungdom ett speciallågt biljettpris. Före och efter konserterna ställde musikerna upp och diskuterade med publiken. Tanken var att turnén skulle få en pedagogisk slagkraft. Konserterna innehöll inslag av ”instrumental teater” och var därigenom en del av kulturlivets frontlinje, som Alf Arvidsson skriver i sin bok Jazzens väg, och blev därför hett stoff att diskutera. ”Mera, vi vill höra mera!” skrek skolbarnen i publiken enligt Lasse Wecks rapport i DN (vilket även bekräftas av Otto Donner). Åke Brandel skriver i Aftonbladet den 16 februari om nödvändigheten av att Rikskonserter får en mer uppdaterad inriktning. Brandel tar ABF-distriktets initiativ som exempel när han påstår att den offentliga konserttypen har överlevt sig själv. Rikskonserter har ingen framtid om inte nya former skapas:

"Sett mot detta är den jazzturné som Västmanlands ABF-distrikt nyligen anordnade oerhört betydelsefull.
Werner-Lindgrenkvintetten gav en bländande uppvisning i jazzmusikalisk improvisationskonst som också rymde ett avsnitt med happening. Men lika viktigt var att musik och konsert diskuterades efteråt. Musikerna belyste sin medvetna vilja att ständigt variera ett musikaliskt förlopp och ge det talande dramatik. Lyssnarna visade sig som regel obefläckade av publikkonventioner. Musiken får gärna smaka starkt men den måste serveras aptitligt. ABF:s organisatoriska blodomlopp är som skapat för konsertgivare med fantasi."
Det blev fler skolturnéer för Lasse. Efter några år kom Jan Bruér, som just tillträtt som producent på Rikskonserter, på den briljanta idén att para ihop Lasse med den klassiskt skolade konsterpianisten och professorn vid Musikhögskolan, Iréne Mannheimer för att dela på ett piano och visa olika attityder inför det. "När jag sätter mig vid pianot och lägger händerna på tangenterna, så blir det musik! Men om Iréne ska få till musik så måste hon ha en massa svarta prickar på ett papper!" sa' Lasse. Denna lika bejublade kombo blev mångårig och innan de båda hade gjort sin sista turné tillsammans så hade de nog klarat av högstadier och gymnasier i landets alla län.
 
Irène Mannheimer och Lasse Werner
 
 
 
 
 
↧
Search

INTRESSANT "NEGER PETTERSSON" I DUBBEL UPPLAGA.

February 2, 2016, 8:54 am
$
0
0
 "Morian" av Ingeborg Westfeldt Eggerz
 
För något år sedan blev jag uppmärksammad på en oljemålning med titeln "Morian" som sålts 1995 på Nordéns Auktioner i Stockholm. Har sedan dess sökt uppgifter om den målningen och sökt kataloger från den numera nedlagda auktionsfirman men förgäves.
 
I höstas blev jag tillfrågad om jag sett en målning som då bjöds ut på Helsingborgs Auktionsverk. Jag kände då igen den som den "Morian" jag sökte. Men vid närmare jämförelse fanns skillnader som gjorde det klart för mig att det rörde sig om två skilda verk.
 
Men att båda var målade av konstnärinnan Ingeborg Westfelt Eggertz som levde mellan 1855 och 1936 var helt klart då båda var signerade. Och att båda också var avbildningar av "Negern Pettersson" anser jag var ställt utom allt tvivel. Westfelt Eggertz genomgick modellskolan runt 1880 så det stämmer tids- och utseendemässigt med Pierre Louis Alexandres aktiva tid på Konstakademien.

Idag nås jag så av informationen att den tavla som såldes hos Nordéns 1995, såldes året efter igen, och då på Christies i London för £ 4.500.-. Så den målningen finns förmodligen utomlands numer. Det var en större målning (120x75) varför den målning som såldes i Helsingborg torde vara en skiss.
 
Skiss till "Morian" av Ingeborg Westfelt Eggerz
↧
↧

GÄSTBLOGG OM NOBELMAUSOLEET PÅ BLASIEHOLMEN!

February 6, 2016, 3:08 am
$
0
0
Gun och Finn Löfquist i Bromma skrev följande tänkvärda brev till Stockolms kommunfullmäktigeledamöter för att övertyga dem om vansinnet i det planerade lådbygget på den
platsen.
 
 
 
Till alla i kommunfullmäktige

Stockholms politiker bör inte medverka till att kommersialisera varumärket Nobel

Det är synd att vi stockholmare ska behöva förknippa Nobelstiftelsen med den kulturstrid som nu rasar på Blasieholmen. Varför bygga ett hus som är alldeles för stort för Nobelstiftelsens behov och varför inte bygga den på en plats som kan förknippas med vetenskap.  Nu gäller det att stoppa planen och se till att staden tar upp en diskussion med Nobelstiftelsen om andra placeringar.

Nobelpriset är ett välkänt begrepp över hela världen. Att Sverige också blir känt tack vare detta ädla varumärke är både glädjande och värdefullt. Det gör att vi alla måste värna om detta varumärke så att det inte förstörs eller svärtas ned. Men frågan är om inte det håller på att hända nu när Stockholms politiker hand i hand med starka kommersiella krafter driver på bygget av ett kitschigt Nobelhus på Blasieholmen.

Högt ansedda ekonomer menar att Nobelstiftelsen inte kommer att mäkta med att plötsligt bli fastighetsförvaltare av ett enormt hus som ska rymma så många ovidkommande verksamheter. Stiftelsen kommer direkt att få problem och därför snart överföra det hela till en kommersiell fastighetsförvaltare som av ekonomiska skäl förstås kommer att hyra ut till den som betalar bäst.

Det kommer att leda till att staden och Nobelstiftelsen snart förlorar kontrollen över husets framtid. Det troliga är att stiftelsen flyttar ut och säljer huset. Vad var det då för glädje med att staden skänkte bort tomtmarken – värd över en miljard sägs det? Ett varnande exempel är fallet Wennergren center som etablerades 1962. Det skulle bli ett vetenskapligt center och locka forskare över hela världen. Idag är det vetenskapliga perspektivet som bortblåst och så är även den vackra idé som gjorde att politikerna skänkte bort tomten. Idag är det affärsverksamhet som gäller.

Att Nobelstiftelsen tydligen är i behov av pengar är klart men det är inte klart varför bidraget måste kombineras med att man bygger en stor fastighet med många utrymmen som inte behövs. Man kan faktiskt undra varför Wallenberg och HM helt enkelt inte skänker pengarna direkt om man nu vill stödja Nobelstiftelsen i den nuvarande ekonomiska svackan. Men att staden skänker bort värdet av tomtmark på kanske över en miljard väcker frågor: enligt Kommunallagen får inte kommunen ge bort kommuninnevånarnas pengar! Vad säger Justitieombudsmannen JO om kommunens agerande?

Nej, kommersialisera inte marken utan låt Nationalmuseum bygga ut så att man kan ställa ut sina enorma samlingar som kan mäta sig med Louvren och andra museer i världsklass. Idag ligger konstskatterna dolda i magasin. Använd sedan det vackra tullhuset och magasinsbyggnaderna på Blasieholmen för publika aktiviteter, skapa en vacker park i kontakt med vattnet och skärgårdsbåtarna. Allt detta kan om något blir en turistmagnet och kassako som gynnar stadens ekonomi!

Det som hänt är ett misstag som går att rätta till. Som vanligt i stadsplanering nu för tiden togs alla med överraskning och det gavs inga alternativ för oss som skulle ge synpunkter. De flesta sakkunniga som sedan satte sig in i frågan är dock emot Nobelhuset. Inse att den politiska ledningen har blivit kidnappad av en reklammässigt dum idé. Nu bör alla kräva att omröstningen i stadsbyggnadsnämnden och fullmäktige ska vara fri dvs. att partipiskan inte ska hindra någon från att lyssna på folkets och experternas kloka råd. Ännu finns tid att stoppa planerna – låt inte detta bli ytterligare ett misslyckande likt Stockholm Waterfront.

Gun och Finn Löfquist, Bromma

 
Jag kan bara instämma!
↧

SWEDISH HALL OF FAME @ GRIPSHOLM

February 14, 2016, 8:53 am
$
0
0
Agneta E Nilsson, grundare av den världsomspännande utbildningsorganisationen SWEA. Målad av Ingrid Hobson. Donation 2015 till Statens Porträttsamling av anonym givare.


Alltsedan Gustav Vasa inledde det som genom århundradena vuxit till en av Europas största nationella porträttsamlingar har samlingen huvudsakligen befunnit sig och visats på Gripsholms Slott.

Under de år som Landstingets folkhögskola inhystes i de gamla bränneribyggnaderna vid Almnäs vid Hjorthagen, så träffades avtal mellan Statens Porträttsamling/Nationalmuseum och Landstinget om att härbärgera den moderna delen av porträttsamlingen inom folkhögskolans lokaler med möjlighet för allmänheten att under sommartid besöka och se också denna stora och mycket viktiga del av samlingen.

Idag visas blott ett fåtal av de moderna porträtten på slottets översta våning. Ett antal av de moderna porträtten är förmodligen utlånade men det stora flertalet verk befinner sig idag dessvärre i magasin. Och dessutom delvis i ett sådant som inte längre håller modern standard.

Många försök har under åren gjorts att få tillstånd en visningsmöjlighet för hela den moderna porträttsamlingen under ett tak. I samband med slottets 450-årsjubileum 1987 var vi några som lanserade tanken på en visningshall i glas och tegel på pålar i kärret mellan järnvägsstationen och slottsholmen. Mälsåkers slott som genomgått stora renoveringar men som står tomt och i princip oanvänt undersöktes ett tag men befanns vara på för stort avstånd från huvudsamlingen på Gripsholm. I början av nittiotalet yppade sig en möjlighet att genom en större donation kunna skapa en sammanhållen visningsmöjlighet för hela den moderna porträttsamlingen vid Gripsholm men donationen uteblev p.g.a. olyckliga omständigheter utanför den presumtive donatorns kontroll.

Gripsholmsföreningen som bildades vid 400-årsjubileet 1937 vårdar ett par stora donationer från 50-talet och har tack vare dessa varje år donerat ett eller flera s.k. hedersporträtt, totalt 104 stycken varav alltså knappt hälften hänger framme och resten i magasin.

Därutöver förvärvar Nationalmuseum ständigt också andra moderna porträtt antingen genom egna köp eller genom donationer från annat håll, som t.ex. det ovan avbildade porträttet av Agneta Eckerström-Nilsson, grundare av den världsomspännande kvinno-organisationen SWEA (Swedish Womens’ Educational Association) och målad av den svensk-amerikanska konstnärinnan Inger Hodgsons, som donerades till porträttsamlingen i höstas av en privatperson. Jag visar här också några andra intressanta verk ur porträttsamlingen som vi inte heller kan se idag.
 
Den moderna porträttsamlingen räknas från och med år 1809. När Nationalmuseum år 1998 i en utställning på Gripsholm, redovisade "20 års nunor", d.v.s. tjugå års egna inköp eller donationer från annat håll än Gripsholmsföreningen och dess fondmedel, så var det 52 porträtt. Vilket alltså innebär 2,6 porträtt per år. Om man försiktigtvis räknar med ett genomsnitt på 2 porträtt om året som tillförts porträttsamlingen från annat håll än Gripsholmsföreningen skulle det innebära att den moderna porträttsamlingen omfattar drygt 500 verk inklusive de som donerats av eller genom Gripsholmsföreningen. Av dessa finns alltså bara en bråkdel utställda i dag.

Samtliga dessa moderna konstverk avbildar svenskar som gjort betydelsefulla insatser för vårt samhälle, vårt land och vår omvärld. Idag är begreppet ”Hall of Fame” så vanligt i många sammanhang att det nästan blivit inflationsskadat. På Arlanda välkomnas den anländande av stora fotografier föreställande idag betydelsefulla och/eller kända svenskar. Swedish Music Hall of Fame öppnade för några år sedan i det s.k. ABBA-museet på Djurgården. Till och med lilla Läggesta hållplatsbyggnad ska ha en ”hall of fame”!

Gemensamt för dessa är att de svenskar som visas huvudsakligen är nu levande personer.

Men Sverige har genom århundrandena haft många för sin samtid och för efterkommande generationer betydelsefulla personer som i de flesta fall finns avbildade i Statens Porträttsamling på Gripsholm. Denna samling är ju själva arketypen för en ”hall of fame”.
Men idag är samlingen begränsad inte bara av lokalbristen utan också av de restriktioner som råder kring det kungliga slottet och dess handhavande. Alltför många revirtänkande myndigheter är inblandade och den lokala slottsförvaltningen starkt försvagad av bristen på en aktiv egen slottsfogde. Jag försökte få den siste fogden att införa ett fjärde ”V” efter de tre som förre ståthållaren Björn Sprängare lanserade: ”Värna, vårda, visa”. I mitt sätt att tänka saknas ”Våga”. Att våga ta till sig ny visningsteknik, våga tänka nytt, att våga släppa loss fantasi och illusion för att göra unga generationer intresserade av något de inte längre naturligt kommer i kontakt med i sitt skolarbete.

Lena Croqvists självporträtt 1982. Grh 3873. När få vi se den på Gripsholms väggar? Eller David Tägströms härliga porträtt av Olof Winnerstrand som inte får fastna i Dramatens chefsrum.
 
 
 Och när får vi tillbaka Georg von Rosens ståtliga porträtt av Nordenskiöld i packisen som hängde bredvid öppna spisen i gamla folkhögskolans matsal?
 
 
 Eller Hanna Paulis underbara "Vännerna"?

När därför Gripsholms Kungsladugård så olyckligt brann ner till grunden uppenbarades trots allt en möjlighet att lösa denna fråga. Grafikens Hus som då ännu förmodades återkomma i en återuppbyggd Kungsladugårdsbyggnad, utnyttjade trots allt bara en tredjedel av byggnaden. Att Grafikens Hus, trots avancerat brandskydd ändå inte kunde räddas berodde ju huvudsakligen på att övriga delar av byggnaden saknade all form av brandskydd. En återuppbyggd Kungsladugård skulle kunna innebära samma brandskyddsstatus i hela byggnaden och om Nationalmuseum kunde förmås att investera i en utställningsdel för den moderna porträttsamlingen så skulle man kunna ha gemensam entré, café etc. med Grafikens Hus.

Redan dagen efter den förödande branden tog jag kontakt med Fastighetsverkets ansvarige samt chefen för Statens Porträttsamling och pekade på denna nu öppnade möjlighet och man har där uppenbarligen arbetat vidare med denna tanke.

Nu står det klart att Grafikens Hus inte längre är kvar i Mariefred och därmed inte heller kommer att flytta tillbaka till Kungsladugården. Istället har Worlds Childrens Prize engagerat sig för att kunna hyra in sig i den centrala delen av byggnaden plus en ev. hotelldel i den norra längan.

Återstår då den södra gamla stallängan där Grafikens Hus fanns. Såvitt jag förstår har den ansvarige på Nationalmuseum uttalat att man kan tänka sig tusen kvadratmeter som yta för den moderna porträttsamlingen.

Det som är viktigt om nu denna tanke kommer att förverkligas är att det inte bara blir utrymme för en statisk utställning av den moderna porträttsamlingen utan att det också finns yta för temautställningar av olika slag.

En samling av Gripsholms kaliber innehåller näst intill oändliga kombinationsmöjligheter för att lyfta fram människor ur historien och nutiden och ge dem liv kring teman som ”musik”, ”vetenskap”, ”statsmän/kvinnor”, ”kvinnor som föregångare” och så vidare. Genom att ta tillvara alla tänkbara moderna interaktiva tekniker kan utställningar kring alla våra berömdheter göras till något alldeles enastående unikt och intressant för stora besökarskaror.

Nu måste vi arbeta hårt på många fronter för att förverkliga denna Swedish Hall of Fame @ Gripsholm!

 
Lars Hillersbergs frustande underbara gruppporträtt "Storfamiljen" Grh 3918. En av dessa många som vi aldrig får se.


↧

Vetenskap och medier – olika roller eller?

February 21, 2016, 8:49 am
$
0
0
Riksbanksigelkotten....
 
Ibland blir man så glad när man öppnar morgontidningens ledarsida! I fredags (19/2) var rubriken Bekvämt utan betyg, och handlade om urvattningen av kvaliteten på högskolorna genom bristen på betygssättning, verklig kvalitetskontroll, forskningsfusk och annat. Utgångspunkten var givetvis det som hänt på Karolinska Institutet.

”Men där den verkliga sakkunskapen finns kan också kåranda eller behovet av goda relationer för att trygga egna anslag finnas” skriver ledaren. Som också våndas över att den avslöjande granskningen universiteten emellan försvinner genom ett regeringsförslag som riksdagen förväntas godta denna vecka. Nu ska man också inom universitetsvärlden övergå till den ”egenkontroll” som inte minst inom byggsidan visat sig rent katastrofal.

Som av en händelse skriver Andreas Bergström från tankesmedjan Fores, i spalten bredvid en gästkrönika under rubriken: Fel, flum, fusk även i vetenskap.

Man kunde tro att den handlade om samma sak, men icke. Istället berättar Bergström om en av de största vetenskapsnyheterna förra året, en artikel i tidskriften Science: ”Estimating the reproducibility of psykological science” vilken var ett försök att upprepa resultaten från ett hundratal publicerade psykologiska studier, Det visade sig att i de flesta fall gick det inte att få samma resultat som i originalstudierna.

”Forskarna har en tendens att publicera studier som visar positiva resultat och ignorera försök där den effekt man hade väntat sig inte uppstod”. Man kan inte heller utesluta rent fusk. 

Bergström exemplifierar vidare hur man kan vilseleda med ”vetenskapliga” metoder som när Riksbanken förra året publicerade ett diagram över sin ränteutvecklingsprognos och genom kraftiga uppåtkurvor visade att räntan snart skulle stiga brant uppåt. I själva verket rörde sig räntan i en helt annan bana. Bergström fortsätter: ”Det finns också hela vetenskapliga områden som i stor utsträckning arbetar med intervjuer och observationer, på ett sätt som gör att det nästan aldrig syns om forskarna, medvetet eller omedvetet ger en skev bild av resultaten.”

Och vidare: ”En rimlig tanke är att staten inte borde finansiera forskning och prognoser som mest ger okontrollerbara eller vilseledande resultat. Men vi kan inte vänta oss att forskare och prognosmakare inom en disciplin ska leda den utrensningen, de har allt att förlora på att säga att det de har hållit på med inte fungerar. Och de som inte är experter har förstås svårt att säkert avgöra vad som är värdelöst och vad som bara är svårtolkat.”

Tänk så klokt! Och tänk om medierna tillämpade den skepsis inför och kritiska granskning av olika vetenskapliga påståenden som ledarartikeln och Bergströms krönika efterlyser också i sin bedömning av t.ex. IPCCs olika alster kring klimatförändringarna!

Kanske skulle man då se att den branta uppåtgående temperaturkurva som ofta åberopas alltför mycket liknar Riksbanksigelkotten!
 
Se även denna länk!
↧
↧

Har alla blivit galna?

March 12, 2016, 11:23 pm
$
0
0
APPLEs planer på en jättebutik vid Hamngatan i Kungsträdgårdens norra ände.
 
Det framgångsrika och genomkommersiella företaget APPLE har förvärvat tomträtten till den byggnad och serveringsyta som skapades i samband med Stockholms stads 700-årsjubileum 1953. Avsikten var att där ha en jubileumsutställning och en sommarservering.

Eftersom det var Stockholms Handelskammare som genom ett dotterbolag stod för den allmänna ruljangsen i Kungsträdgården i samband med jubileet så fick de väl tomträtten och uppdraget att genomföra utställning och programverksamhet. Och därmed uppförandet av serveringsbyggnaden. För att möjliggöra finansieringen av detta torde Stockholms stad så ha upplåtit tomträtten där byggnaden uppfördes till Handelskammaren utan någon ersättning eller av symbolisk natur. Det är ju så det går till när kommunen skänker bort skattebetalaranas tillgångar, som man nu också vill göra för Nobelklossen.

Jag hade på 80-talet mycket att göra med Stockholms Handelskammare som då leddes av Lars Almström som var en man med stort och starkt kulturintresse och -kunskap. De bedrev sin verksamhet i Kungsträdgården med känsla och ansvar för uppgiften.
 
7Sekel skymtar i gränskan med NK och de gamla Sagerska Husen i bakgrunden.
 
Lars är sedan länge borta och ägnar sig åt andra kulturella landvinningar och nya vindar tycks blåsa i Handelskammaren. Inte vet jag om det var därför man blev av med eller återlämnade uppdraget att sköta Kungsträdgården 2015 till staden. Det moraliskt riktiga hade väl varit att då också återlämna tomträtten till 7Sekel/THIFriday-byggnaden, men icke! Man sålde den – inte till ett restaurangbolag – utan till APPLE!

Som här vädrade möjligheten att få en jättebutik i primeläge utan någon möjlighet för konkurrenter att gå emellan. Man kan inte lägga några synpunkter på APPLEs agerande här. De har givetvis utnyttjat en strålande möjlighet.

Men! Det finns problem. Den byggnad man tänkt sig bygga (se bilden ovan) strider mot gällande detaljplan för området på många sätt och man har nu begärt ändring av detaljplanen för att kunna genomföra sina idéer.

Och det är nu som det märlliga händer! Istället för att säga "Sorry men vi kan inte ändra detaljplanen! Syftet med tomträtten är att det ska finnas en servering med viss utställningsverksamhet, inte en jättelik butik", så börjar man humma om att istället ge APPLE möjlighet att sätta upp sin butik mitt på Norrmalmstorg!

MEN VAD ÄR DET FÖR DUMHETER!
 
Staden har planmonopol och bestämmer var man kan ha olika verksamheter. Kungsträdgården är en plats för alla Stockholmare och inte bara för oss Apple-frälsta. Det är väl bara att säga nej, det går inte. Ni får bygga och bedriva er verksamhet på tomträten i enlighet med gällande detaljplan. Passar det inte så får ni söka er någon annanstans.
 
Ingen ska inbilla mig något annat än att APPLE här tagit en chans! Går det så går det. De var givetvis väl medvetna om vad detaljplanen säger och var beredda att ta denna chans. Ingen behöver "kompensera" APPLE om de beslutar dra sig ur om staden inte vill ändra detaljplanen för deras syften. Det är de kommersiella villkor APPLE och deras gelikar lever med.
 
Vi kan väl inte börja dela ut parker och torg till olika företag! Samsung får Humlegården, Microsoft kan husera på Plattan vid Sergels Torg, Nokia får disponera Stureplan och varför inte Sony på inre Borggården på Stockholms slott! Det vore väl något. Den ytan är ju så tom och trist!
 
Kungsträdgården enligt Erik Dahlbergs Suecia Antiqua, med De la Gardieska palatset "Makalös" i fonden vid nuvarande Karl XIIs Torg.
 
 
 
↧

DEMONSTRERA MOT NOBELKLOSSEN! MÅNDAG 25 APRIL klockan 16.30!

April 20, 2016, 4:18 am
$
0
0

Demonstration

I måndags eftermiddag samlades flera hundra människor i snålblåsten på Ragnar Östbergs plan vid Stadshuset i Stockholm för en första demonstration mot det beslut som majoriteten av ledamöterna i Stockholms stadsfullmäktige i form av Moderater, Socialdemokrater och Centerpartister avser att nästa måndag klubba igenom och som innebär att de kulturhistoriskt värdefulla Tullhuset med de två hamnmagasinen, som hittills utgjort den sista depåverksamheten för den för Stockholm och Stockholms skärgård så viktiga båttrafiken, jämnas med marken och ersätts av en ”gyllene” kloss! Det s.k. Nobel Center.

 

BTW

Kampanjgeneralen Björn Tarras-Wahlberg eldar massorna och låter representanter för de sex av nio partier i fullmäktige som säger nej liksom för organisationer som Samfundet Sankt Erik, Skönhetsrådet m.fl. framträda och bidra till argumentationen mot detta projekt: För Stort, För Dyrt och på Fel Plats!

 

Detta ska huvudsakligen finansieras av lån som ges från Wallenberg- och H&M-stiftelserna (trots att ordföranden i Wallenbergstiftelsen är starkt emot projektet) till ett aktiebolag som ägs av Nobelstiftelsen. Det är ju så att Nobelstiftelsens krympande kassa inte får användas för fastighetsbyggnation. Inte heller de båda andra stiftelsernas pengar får användas för sådant ändamål. Därför förkläs bidragen i ”låneformen”.

Stockholms skattebetalare får dock stå för den verkliga investeringen: man upplåter tomten mot en symbolisk tomträttsavgäld OCH ikläder sig kostnaderna för allt grundläggningsarbete inklusive kostnaden för de arkeologiska utgrävningar som kommer att krävas och vars slutnota man endast kan spekulera kring. På denna plats låg Stockholms skeppsgård där Wasa byggdes och man kan jämföra med den lilla plätt på kajen framför Grand Hotell som grävdes ut i samband med den utbyggnaden och där man gjorde åtskilliga skeppsfynd. Vad ska man då inte göra här. I måndags fick vi veta att man för närvarande (utan markvärdet och utan den arkeologiska kostnaderna) beräknar stadens kostnader till 220 miljoner och att det finns en tjänstemannapromemoria som beräknar att det snarare kommer att sluta på det dubbla. Bland de kostnader man inte ens börjat titta på finns kostnaden för iordningsställande av den återstående delen av Balsieholmsudden till park.

 

På tomten kommer en kloss att byggas som inte längre får ens en mässingsfasad utan blott en gulmålad stålfasad. Projektet har föregåtts av en internationell arkitekttävling med 140 av världens främsta på området. OCH UT AV TÄVLINGEN KOMMER BLOTT ÄNNU EN KLOSS – om än ”förgylld”!!!! Var finns den arkitektoniska fantasin och visionen idag kan man onekligen fråga!

 

Oppositionen (90% av alla remissvar är negativa!) mot bygget menar att om det ska byggas ett Nobel Center så ska det ske på annan plats. t.ex. den nya vetenskapstaden/Hagastaden inte i ett läge där trafikinfarkten redan är nära och på en plats som kommer att behövas för Nationalmuseums framtida expansionsmöjligheter.

Att våra politiker ens har mage att fatta beslut som vilar på så stor och okänd andel skattemedel på så lösa grunder är oförsvarligt.

 

Beslutet kommer att fattas på måndag den 25 april.


MÖT UPP PÅ RAGNAR ÖSTBERGS PLAN VID STADSHUSET KLOCKAN 16.30  NU PÅ MÅNDAG DEN 25 APRIL OCH DEMONSTRERA MOT HANTERINGEN AV DENNA FRÅGA. Nya talare utlovas, bland annat Edward Blom som uttryckt starka åsikter om detta projekt.

 

(Klicka på annonsen för att se den i läsbart format)

Silvergen

↧

Resta stenar gav gården dess namn.

May 16, 2016, 3:13 am
$
0
0
Kumla by på 50-talet. Oppgården är rödfärgad och Nergården gul medan Drängstugan är röd. Det lilla utedasset (idag omgjort till ett charmigt lusthus för kräftätande!) som egentligen återfinns vid vägkurvan i bildens mitt har retuscherats bort.....
 

Redan för 5000 år sedan vet vi att det fanns människor på fastlandet i södra delen av dagens Härad. En flintyxa har hittats vid Ekesvallen.

Det var jägarfolk som rört sig norrut efter inlandsisens bortdragande. Isen hade lämnat långa grusåsar, fält med flyttblock och nedtryckt land. Land som sakta började sticka upp ur havet. Vid tiden för mellersta bronsåldern hade en ö rest sig som idag motsvarar Överås samhälle, kyrkbyn och Kumla. Vattenytan låg 20 meter över dagens nivå mot landet.

Fiskare och så småningom också jordbrukare hade blivit bofasta ovanför Rödbobacken.

Under den sena bronsåldern hade vattnet sjunkit undan ytterligare fem meter och ön hade blivit en halvö med landförbindelse mellan dagens kyrkby och Hagby-Kumla på västsidan. Snytberga var ännu en ö i den stora viken. En betydande försvars- och tillflyktsborg har byggts på Sandbacksberget.

Vid övergången från brons- till järnålder (ca. 500 f Kr) har en storbonde etablerat sig vid Rödbobacken. Förmodligen blev hans ättlingar också sjöfarare av viss dignitet. Och en av dessa fick sedermera sin framträdande gravhög på Odens egen holme – Ånsholmen, överblickande den södra farleden från Arboga mot Birka och Sigtuna. Denna grav har aldrig blivit utgrävd och kan alltså fortfarande gömma på skatter. Övriga i släkten hade börjat begravas i Kumlas egen ättebacke där utgrävningarna inför motorvägsbygget avslöjade dels att fältet var mycket mer omfattande än man trott och även innehöll fynd av ett slag man heller inte förväntat sig. Inte minst den unika s.k. demonmasken, eller Kumlamasken. Ett bronshänge vars like endast funnits på Birka, vid floden Dnjeprs strand och vid Norska kusten. Masken ingår sedan dess också i Hembygdsföreningens logotype. Namnet Kumla etableras antagligen nu i samband med att stenar reses över dem som gett sig av över haven, för det är just vad namnet Kumla betyder – resta stenar.
 
Demonmasken, bronshänget som idag fått symbolisera Härad.
 


Allteftersom den gamla viken grundas upp uppstår ny men mycket dyig mark. Ån som tömmer nuvarande Öknasjön har namnet Lifån. ”Lif” är ett fornsvenskt uttryck för just dyig och trakten runt ån kallas följaktligen Lifiaherat (med lite olika stavningar) ända in i senmedeltid då marken sedan länge helt har torkat upp och istället är bevuxen med ekar i stor mängd. Sådan stor mängd att båda åarna i socknens vardera ända får namn just efter eken. Med 30-åriga kriget och stormaktstiden försvann hastigt detta ekbestånd och idag är det bara just å-namnen som minner om detta.

Vi går tillbaka en bit. Stormannnen på socknens centrala gård, Kumla, blir tidigt kristen och avstår den östra delen av sin gård till en församlingskyrka och dess fortbestånd, d.v.s. det som idag är Kyrkbyn och stora delar av Överås samhälle. Möjligen avstår samtidigt herren till den östligare belägna Näsby en del mark till samma gemensamma ändamål.

Ytterligare några generationer efter är Kumla-bonden i behov av försörjning på ålderns höst. Och det vanligaste sättet att försäkra sig om att bli omhändertagen på sin ålderdom på den tiden var att donera egendom till något närliggande kloster, vilket vår bonde alltså gjorde. Halva Kumla gård, eller det som idag är Oppgården överläts till Vårfruberga kloster i vars jordebok från 1287 (Sveriges äldsta bevarade fastighetsregister), Kumla nämns som del av klostrets jord.

Förmodligen bodde bonden kvar på sin gård, vars plats torde överensstämma med dagens Oppgård och brukade såväl sin egen jord som klostrets, som om inget hänt (utöver att avkastningen av klosterjorden tillföll klostret). 

Så kom Gustav Vasa till makten och genomförde sin reformation i syfte att kväsa den allt mäktigare kyrkan. Klostret och alla dess tillgångar drogs in till kronan inklusive Kumla Oppgård.

Nu blev bonden tvungen att bygga sig en ny gård på den mark han fortfarande ägde, medan Oppgården blev boställe för Kungens kronojägare. Härmed uppstod dagens Nergård.
 
 
På 1695 års karta ser vi två identiska gårdssymbolbyggnader. Lägg märke till att Oppgården har nummer 1 och Nergården nummer 2. Idag är det tvärtom.

 
På 1776 års karta är Oppgården fortfarande angiven som en enkel envånings parstuga (om ock med tvenne skorstenar istället för en). Nergården har dock färgats gul och försetts med en vindsvåning med frontespis, vilket antyder en ståndsmässig förändring. Förmodligen har nu gården kommit att ingå i det Bilbergska-Nauckhoffska jordagodset. Dess ställning som skattegård har dock aldrig förändrats. 
 
1882 sker det s.k. laga skiftet då bygårdarnas respektive jordar fördelas mellan de ingående gårdarna. För första gången ser vi då också de faktiska byggnaderna avbildas till storlek och läge.

Nu har också gårdarna bytt beteckning. Förmodligen i samma anda som den fastighetsbeteckningsförordning som kommer i början av 1900-talet anger då man utgår från det som var ursprungsfastigheten från vilken olika avsöndringar skett. Och då blev Nergården istället ”A” (senare 1).

Själva gårdsbilden på Oppgården tycks idag oförändrad från 1882 år skifteskarta. Ett litet uthus har försvunnit mellan de båda foderladorna och nuvarande garaget har förlängts.
Stallet synes vara kvar liksom delar av ladugårdsbyggnaden medan vad som förmodligen var en tvärstående lada har ersatts med en påbyggd ladugård. Ett par mindre byggnader mellan stall och ladugård har också försvunnit.

När det gäller Nergården däremot kan konstateras att av alla de byggnader som fanns 1882 när kartan ritades är det bara en som ännu står kvar och det är den s.k. Drängstugan som är vinklad mot huvudbyggnaden.
 
 
På flygbilden från 50-talet står fortfarande ladugården i vinkel kvar. Bakom den till höger syns gaveln på den efter 1882 byggda ladan som står än idag så när som på fyra meter som försvann i branden 1970.
Av de båda kastanjerna som flankerar gårdsgrinden finns dock bara den vänstra kvar, svårt härjad av branden. Bakom den högra kastanjen skymtar det gamla timmermagasinet.

Huvudbyggnaden ersattes tio år senare av en helt nybyggd alldeles bakom den gamla som sedan revs. Denna nya huvudbyggnad står än idag. De tre byggnaderna i det nedre vänstra hörnet är borta sedan okänt år. Trevåningsmagasinet av timmer nedanför Drängstugan, och den vinklade ladugården brann ner 1970 tillsammans med fyra meter av den lada som fortfarande finns kvar men som alltså byggts efter 1882. Av källarvinden i nedre högra hörnet av kartan återstår idag endast rester av själva jordkällaren.
 
Med ordentliga inristningar på tre hörnor av husets grundstenar  manifesterade Carl Otto Berglund att han var en framgångsrik bonde. Han registreras dock inte som ägare av fastigheten förrän 1910 efter att pappan Anders Gustav dött. På bilden ser man huset med sin gamla glasveranda och utan brädpanelning. Färgen ser ut att vara gul eller ljusgrå, men ger ett närmast helt vitt intryck på de timmerstockar som än idag kan ses under panelen vid vindsgluggarna. Notera också bikuporna.
 
På 50-talet ägdes Nergården av Karl-Axel Karlsson som genom gifte med Anders Gustaf Berglunds dotterdotter Altina kommit att bli ny lagfaren ägare av Kumla 1. Han företrädde fastighetsmäklaren Carlsson-Ring och anordnade själv lösöresauktioner i ladan på Nergården där den gamla auktionistbänken finns kvar än idag.

Karl-Axel Karlsson dog 1975 varefter hans änka bodde kvar på gården, vars jordbruk sedan länge sköttes av Oppgården. Efter änkans död 1982, övertog dottern Gun-Christin och hennes man Lars Elgén gården.  Husen renoverades och tilläggsisolerades. Taken belades med svart sandstenstegel. En pool byggdes.
    
På 90-talet byggdes den nya motorvägen rakt över Kumlagårdarnas gamla gravfält. Det visade sig ju vara ett långt intressantare fält ur arkeologisk synpunkt än någon kunnat tro innan. Vi får vara tacksamma mot Vägverket som valde denna väg så att så mycket värdefull kunskap kunnat komma fram. Man ska heller inte glömma att också Lunda en gång tillhörde socknen och var dess kultplats och förmodligen tingsplats under lång tid tills den avlöstes av Ellasunds Härads tingsplats vid Eldsund.

I samband med bygget av Svealandsbanan sålde paret Elgén den södra delen av den gamla stamfastigheten inkl. själva gårdsplatsen, till Banverket som därmed slapp bygga ytterligare en bro! Bara i Härads socken hade man pga fastigheternas belägenhet tvingats bygga tolv broar eller vägportar. Nu kunde man istället stycka upp marken så att man slapp denna ytterligare bro. Huvuddelen av jordbruksmarken såldes till Oppgården, skogsdelen i norr, med fornborgen på toppen och strandbadsängen behölls alltså av Gun-Christin och Lasse. Kvar blev själva gårdsplatsen med ca en hektar mark, som hustrun och jag efter diverse turer lyckades köpa 1996. Det höll på att inte gå eftersom vi fick veta redan när vi accepterade att det redan var en svenskamerikan som slagit till, men efter ett halvår återkom mäklaren och frågade om vi fortfarande var intresserade för det första affären hade havererat. Vi kunde flytta till Nergården den 1 december 1996.
 
Så här såg husen ut när vi tog över. Den skära färgen och de svarta tegeltaken var genomgående på de båda boningshusen. Nedre verandan var öppen. Endast en mindre blomsterrabatt med rosor fanns.
 

Eftersom en av anledningarna till vår flytt hade varit en önskan att kunna ha vårt reklamföretag där vi bodde och slippa ha dess lager utspritt på fyra ställen, så var en av de första åtgärderna att iordningsställa ladan så att vi där fick ett fungerande kontor med packrum och lagerutrymmen. Det fungerade utmärkt tills vi 2008 sålde företaget och pensionerade oss.

I Drängstugan har två av våra barn omväxlande bott med sina familjer. Två av våra barnbarn är födda på gården.

Nu synes vår tid på denna vackra och på alla sätt härliga gård vara på väg mot sitt slut.
Med ålderns rätt känns ytor och volym lite för stor för oss båda och vi har börjat kika efter något mer ”åldersanpassat”.

Men vår förhoppning är att de ägare som kommer att ta över ska uppskatta den vida utblicken men att att ändå kunna vara helt fri från insyn. Att det också blir någon som kan uppskatta och bygga vidare på den blomsterprakt som trädgården numera har tack vare hustruns gröna gener (minst en trädgårdsmästare i varje generation sedan 1400-talet!).

 




   
↧
Search

Året runt på Kumla Nergård!

June 24, 2016, 2:33 am
$
0
0
 Här har jag samlat ett antal fotografier som visar Kumla Nergård under årets alla skeden. Vi börjar vid nyåret!
 
 
 
 
 
 
Om ni undrar vad detta föreställer så är det en tjuvkik på vatten- eller snarare isnivån, i poolen.
 
 
Här gör vi en paus i årstiderna för att infoga ett antal himmelbilder. Vi har upplevt fantastiska himlar här på Nergården genom åren! Här följer några!
 
 
 
Nu återgår vi till ordningen och landar i försommar och sommartid!
 
 
 
 
Så sakteliga gör hösten sin entré!
 
 
 
Barnbarnen lånar ladan för en Halloween-fest!
Och till slut nalkas Julen!
 
 
 
 
 
 
Och så börjar snart året om igen!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
↧
↧

"Lev länge – dö ung!" Vännen Jacques Werup finns inte längre här.

November 18, 2016, 8:19 am
$
0
0
(Detalj av bokomslag från Albert Bonniers Förlag. Omslag av Johan Melbi och foto av Cato Lein)
 
Håller på att packa upp bokkartonger och ställa in i hyllorna i vårt nya hem och håller plötsligt en bunt böcker skrivna av vännen Jacques Werup i händerna. De väcker glada minnen och vemodiga! Jag lärde känna Jacques Werup när vi båda som unga gymnasister tillbringade en sommar på samma svenska ferieskola i Menton på Franska Rivieran. Jacques var två år yngre och då jag hade ett gäng jag kände på skolan så blev väl inte våra kontakter så omfattande då. Uppriktigt sagt hade jag glömt att han var där.
 
Däremot lärde jag mig ju senare att han var en ung poet från Malmö och att han kom att både umgås och arbeta med min nio år äldre bror Lasse som under sina år i Malmö bl.a. hörde till de mer eller mindre regelbundna deltagarna i Jacques och Lasse Söderbergs Cabaret Fredagsbarnen där han och hans vänner och hans sambo Maj Sjöwall gjorde remarkabla insatser!
 
Så en dag 2002 så står jag på Kabusa konsthall i Skåne och repeterar tillsammans med kören Pax Mariae och Kirk Quintet inför kvällens konsert med ett Ellington-Gullin-Sjösten-program och in genom dörren kommer Lill Lindfors tillsammans med en vildrufsig gänglig man. Lill och jag vinkar förvånade till varandra. När repetitionen är över så letar jag upp henne i ett litet sidorum och berättar vad jag gör där och vad kören ska framföra. Bredvid sitter den gänglige och säger inget men lyssnar. När jag sedan går dröjer det inte lång stund innan han kommer rusande efter mig. Förmodligen har han då av Lill fått veta vem jag var och kopplat. "Mats! Kommer Du inte ihåg mig. Vi träffades i Frankrike på 60-talet" sade han på sin breda trygga skånska. Först fattade jag inte men så gick det upp för mig vem han var och sedan dess hade vi rätt tät kontakt. Inte minst sedan jag börjat skriva min bok om bror Lasse. Då kunde Jacques fylla i med stora sjok av härliga historier. Eftersom jag och Lasse de åren bodde på olika håll i Sverige hade jag dålig koll på vad som skedde honom där i Malmö. Jacques, tillsammans förstås med Maj Sjöwall, Olle Adolphson och Ale Möller gav mig dock fantastiska inblickar i det stundtals lätt absurda livet som levdes bland Lasses vänner där nere. 70-talet var ett märkligt årtionde.
 
Jacques var märkligt nog inte en pennans man när det gällde att kommunicera. Medan jag skrev brev till honom, ringde han hellre upp mig och så pratade vi ibland vådligt länge och ibland snabbare samtal.
 
Bror Lasse hade ett motto: "Lev länge – dö ung!" Genialiskt formulerat! Jacques bad Lasse att få använda det som boktitel på den bok Jacques då skrivit om jazzmusikanten Gunnar "Siljabloo" Nilson som även han levde ett självförbrännande liv liksom Lasse. Som tack skrev Jacques denna dikt till/om Lasse:
 
Smoke gets in my eyes eller En lycklig skit som inte levt färdigt men levt ut.

    Värme kräver förbränning.
    Själv satte jag eld på min egen kropp.
    Röken stack i ögonen. Men det blev en vana.
    Det brann hastigt, det stod ett lätt gnistregn om mig.

    På mornarna liknade jag ett förkolnat vedträ.
    Jag satte fyr igen på det lilla som fanns kvar.

    Kvarterets folk – läkare – tjänstemän –
    såg friska och sorgsna ut. No swing, inte en blå ton.
    I promise: no soul!

    De frös och hade bläckröster.
    De liknade förvuxna dvärgar. De skötte sina täppor
    och undvek mig. De vågade inte se på mig, fyllbulten,
    slarvern, som kom hem i gryningen när de gick till jobbet.

    De var rädda för att känna igen sig i mig!
    Jag påminde dem om närheten till källaren, om döden.
    Men jag påminde dem också om deras förlorade ungdom,
    och deras längtan bort, ut, om respektlösheten, friheten, yeah man!

    Numera liknar jag det allra sista vedträet,
    den spröda askpelaren som blivit kvar för vintern
    i jordens mest övergivna sommarstuga.

    Kroppen är slut. Det drar. Det viner
    och blir frostblommor på toalettspegeln.
    Jag har inget mer att elda med.
    Men frihet, my friends, är att sakna något att värna om.
    Jag slår inte ens vakt om musiken, mitt enda tillgodohavande.
    Jag lyssnar mest till mellanrummen mellan tonerna.

    Knappt femtio, men uråldrig. Ensam gubbe,
    skör som ett kinesiskt porslinsägg.
    Jag är askan efter femtio års ständig eld.
    Jag är den pyrande askan efter mitt eget liv.
    Smoke gets in my eyes, det är en vacker begravningssång,
    den har pågått hela mitt liv. En jordfästningsmusik,
    fan så mycket mindre patetisk än de flestas
    enda lilla fuga av Bach!

    Smoke gets in my eyes
    För denna vackra sång var självförbränningen nödvändig.

 
Sista kontakterna had jag med Jacques när han flyttat tillbaka till Malmö och då flyttat in i det hus där min ena dotter hade bott några år och just flyttat ifrån.
 
Jacques upplevde att han som ung musiker 1972 fick ett oerhört stöd av Lasse och sa "Lasse var mycket road av våra övningar och mycket vänlig. Vi fick bra kontakt och mötet satte starka spår hos mig". Denna attityd förde tydligen Jacques vidare . Artisten Jason ”Timbuktu” Diakité berättade att han såg Jacques som en mentor och välvillig guide och det tror jag att också Lasse var för Jacques.

Nu brakar det väl loss där uppe i Fredagshimlarna med vansinniga upptåg och utspel! Vad kul de kommer att ha! Och vad ledsamt att vi inte får vara med!
 
 
↧

10 årsjubileum!

February 17, 2017, 4:00 am
$
0
0
Attans! Ser plötsligt att jag för 28 dagar sedan borde firat tioårsjubileet av denna blogg! Vilken miss! Men jag ska försöka bli lite flitigare här....
↧

"Intresseklubben sammanträder"

February 17, 2017, 4:34 am
$
0
0
 
Den här lilla bokhyllan tillverkade min Pappa någon gång runt 1910. Sidorna bär urkarvade vapensköldar med tre snedställda linjer och uppe i högra hörnet bokstäverna K K!

Det står inte för Ku Klux eller något annat eländigt utan helt enkelt för KamratKlubben! För när han var ung och även när jag själv fyrtio år senare befann mig i samma ålder, så var det helt självklart att man kom att bli del av någon förening av något slag, vare sig det handlade om frimärken, scouter, modelljärnvägar, detektivarbete eller tennsoldater.

Och fanns det inte någon förening så bildade man en. Eller också hade man ett gäng vänner som tillsammans bildade t.ex. just Kamratklubben och hade gemensamma och interna hemligheter för sig i någon koja eller något källarutrymme.
 
Kort sagt det var på något sätt självklart att man lotsades in i ett föreningsliv. Man lärde sig tidigt detta med kassabok, protokollskrivande och svingande av en ordförandeklubba.
 
Hela vårt samhälle byggdes upp av folkrörelser, föreningar och organisationer.
 
Men i takt med att samhället också började ta över det ena ansvarsområdet efter det andra från de enskilda människorna och deras klubbar och föreningar, mattades efterhand intresset för och kunskapen kring föreningsverksamhet. Där ett gäng enskilda tidigare på ett fullständigt självklart sätt plogat upp skridskobanor eller klippt gräs på bollplaner så var det nu på kommunen man ställde krav att dessa saker skulle skötas.
 
Nu har vi nått mognaden av en generation som inte har någon som helst erfarenhet eller relation till föreningsliv. Det närmaste de kommer är väl just i kommentaren till allt som de upplever som trist: "intresseklubben sammanträder"....
 
Ännu många år kommer de äldre generationerna att hålla föreningar och organisationer igång, men inom överskådlig tid står samhället inför en väldig förändring som man inte verkar ha någon som helst beredskap för.
 
Redan idag har politiska organisationer, fackföreningar, jazzklubbar svårt att rekrytera nya unga medlemmar och framförallt medlemmar som är beredda och villiga att ta på sig ett uppdrag i styrelsen.
 
När jag under många år har påtalat denna utveckling inom den sfär där jag varit organiserad, nämligen länets och landets jazzklubbar, får jag nickande instämmanden från klubbmedlemmar från landsbygden, medan de storstadsbaserade redan professionellt drivna ställena tittar oförstående.
 
Vi kommer att se alltmer krav på att det "allmänna", "kommunen", "staten" ska ta över uppgifter som tidigare skötts av frivilliga ideella krafter som hade intresse och nöje av att kunna ordna något för varandra och andra – och göra det på sitt sätt. Idag ska alla sköta sitt och inte bry sig om andra för det får "samhället" göra.
 
Dagens unga kan inte ge sina barn någon vägledning in i ett föreningsliv för de har själva aldrig deltagit i något.
 
Då sade någon beträffande just konsekvenserna av att jazzklubbarna runt om i landet kommer att försvinna och med dem också en stor mängd scener för alla de unga jazzmusiker vi envisas med att skola upp till briljans, att den generationen kommer att lösa det på något annat sätt. Javisst! Men utan en grundförändring av samhällsstrukturen är det fortfarande någon som blir tvungen att sälja biljetter, redovisa moms, betala hyror och löner och att kunna bokföra detta. Det behövs någon som grejar lokalen, förbereder ljudet och ljuset och fixar biljetter o.s.v. Svaret blir att alla dessa områden som idag sköts inom och av föreningar och olika frivilligorganisationer kommer att professionaliseras och skötas av anställda. Huruvida de alls kommer att ha någon styrelse att ansvara inför blir en intressant fråga.
 
Detta kommer givetvis även att gälla politiker som i framtiden kommer att bli färre och tillsvidareanställda med lön.
 
Vi ser givetvis en mängd lösare sammanslutningar se dagens ljus, grannsamverkan, båthamnsvaktande och annat liknande. Men som sagt det är oftast sådan verksamhet som kan skötas utan någon mer fast organisation. Det blir temporära och föränderliga grupper kring ett specifikt intresseområde och utan permanent stadga.
 
Idrotten lär nog vara det område som håller föreningslivet igång längst. Där tvingas ofta föräldrar till olika insatser för sina barns skull. Men redan idag har många klubbar fast anställd personal och kraven på att "någon annan" får göra jobbet kommer även att göra sitt intåg inom idrottsvärlden. Man behöver bara se på golfsidan.
 
Kommer livet att bli fattigare utan föreningar kring olika intressen och verksamheter? Risken är ju att vi aldrig lämnar vår egen bubbla för att på allvar göra något tillsammans med andra.
 
Är det eftersträvansvärt? Om ej – hur börjar vi förändra?
 
↧

Brev från vänner och bekanta!

March 28, 2017, 1:55 am
$
0
0
Brev från vännen Alice Babs från 2002.
 
I flytten kom en mapp fram med ett högst varierat innehåll med det enda gemensamma: det är brev eller andra postala hälsningar från vänner och bekanta till mig eller mina föräldrar inom den "kategori" man kan kalla "bemärkta personer".

Jag kommer att gå igenom mappen och försöka bringa någon slags kronologi eller sammanhang i den, innan jag börjar lägga ut fler av breven här på bloggen. Brev är idag ett nästan obefintligt kommunikationssätt och som bärare av berättelser om dagligt liv genom generationer, omistliga dokument. Vad kommer framtiden att ha att erbjuda i form av vardaglig levnadshistoria när alla digitala media tjänat ut? Jag har skrivit tidigare om brev HÄR och HÄR och jag lär komma att skriva fler gånger om det.

Kanske nöjer jag mig ibland bara med att återge breven utan någon särskild historia till men oftast behövs ju någon form av bakgrund för att läsningen av breven ska bli begripliga.
 
Brevet från Alice Babs ovan har sin första upprinnelse i en vänskap som inleddes för min del redan i början på femtiotalet då jag var runt åtta-nio år. Alice var redan en etablerad artist och jag ett hängivet "fan"! Men hon kunde ta hand om sina beundrare. Kanske dock inte alla kom henne såpass nära att vi gästade varandras hem och höll en mycket personlig kontakt genom hela livet. Läs mer om detta under kategorin Alice Babs.
 
Det här brevet fick jag tydligen som svar på förmodligen ett julkort som även berättat att vi väntade vårt första barnbarn Klara. Det kommer – tillsammans med alla andra från Alice och Nils Ivar – att ligga som ett kärt minne i vår skattkista.
 
↧
↧

Kungsträdgården i fordna dagar....

March 30, 2017, 4:48 am
$
0
0
 
 
 

Har länge haft en stor mapp hängandes med i alla årens flyttar. Någon har en gång i tiden klippt ut bilder och texter ur Ny Illustrerad Tidning 1882 som handlat om Kungsträdgården, Karl XIIs torg och omgifningarna!
Kan tänka mig möjligheten att mappen kan komma från Mammas barndomsvän Ulla Beyron som växte upp i Fersenska Palatset på Blasieholmstorg där pappa Beyron Carlsson huserade med fru Anna. Beyron Carlsson var den tidens "tidningskung" som chefredaktör på IDUN, på VeckoJournalen och på Dagens Nyheter. Men det är pappa som sedan skrivit "Kungsträdgården" utanpå mappen. Hans intresse torde hängt samman med att han i mitten av 30-talet flyttade sin advokatbyrå till högst upp i huset Kungsträdgårdsgatan 16. Där blev han kvar i över 30 år med en kungsbalkong utanför hörnfönstren med vidunderlig utsikt över Kungsträdgården Strömmen och Hamngatan.

Alltnog, här följer resten av de vackert litograferade teckningarna.
 
 
 
 
 
 
 
↧

Nostalgipromenad i Åkersparken

April 3, 2017, 3:11 am
$
0
0
Åkers Styckebruks herrgårdsbyggnad
 
Idag gick hustrun och jag en nostalgirunda i Åkers Styckebruks herrgårdspark i solskenet.
 
Lyssnade till fågelsång och porlande forsar! Mellan 1980 och 82 bodde vi i Trädgårdsvillan från 1794, som 1972 blivit tillbyggd med en vinkelbyggnad då den sista brukspatronänkan Phyllis von Seth gjorde huset till sitt "undantag" då godset och bruket såldes efter maken Rutgers bortgång.
 
 Del av Bruksraden mitt emot herrgården, en gång i tiden arbetarbostäder för styckebrukets och godsets anställda. Idag omgjorda till bostadsrättslägenheter.
 
När Phyllis dog sa vår gamle mäklarvän till oss att vi borde titta på ett hus han fått in till försäljning i Åker. Han visste att vi då var i behov av större ytor och höll på att undersöka möjligheterna att bygga till vårt hus utanför Mariefred. Åker! Aldrig i livet! Sa vi! Och åkte och tittade – för det kunde vi ju göra då vännen insisterade. Vi föll pladask för detta underbara hus, och dess då fantastiska trädgårdsmöjlighet. Huset hade tjänat som herrgårdens trädgårdsmästarbostad och låg som slutkläm i den fina bruksraden av arbetarbostäder mellan parken och Bergaån och med en lång damm framför sig vars vatten kommer genom en mängd bäckar och forsar uppifrån Åkers bergslag genom parken och vidare genom ett litet uppdämt fall på Trädgårdsvillans tomt där vi varma sommardagar helt sonika klev ner och satte oss och lät oss översköljas av det svala forsande vattnet.
 
På den här filmsekvensen ser man Trädgårdsvillan från parksidan. När vi flyttade dit gick det ett två meter högt Gunnebostängsel från muren vid forsen och runt tomten bort till den långa trädgårdsmurens ände. Det fanns där för att hålla Phyllis von Seths hundar och alla katter instängda. Vi lät det stå kvar eftersom vi då ännu hade små barn som behövde hållas undan från vattnet. Men efterkommande ägare har klokt nog monterat ner det och öppnat mot vattnet.
 
På den tiden var det bara herrgården och Trädgårdsvillan som hade tillgång till den stora underbara inhägnade parken med kälk- och skidbackar, små öar, forsar, spännande lövsalar, fåfängor, ekotempel, ridvägar och äppelträdgård. Ett paradis för våra ungar. Ingen bodde då i herrgården men flygeln var uthyrd till vår numera salige vän "Söders Clark Gable", antikhandlaren Torsten Björklund, som vi då återknöt vänskapen med.
Vi hade nog bott kvar där än om det inte varit för att våra naivt överoptimistiska planer att barnen kunde fortsätta gå kvar i skolan i Mariefred med sina nära kompisar visat sig vara just det – naivt överoptimistiska.  Vi tänkte att vi ju kunde köra dem till skolan på morgonen samtidigt som vi åkte till våra två företag i Mariefreds centrum och sedan kunde de åka hem med hustrun efter skolan. Men ack vad vi bedrog oss. Det var en mil mellan Mariefred och Åker och på den tiden fanns bara den gamla vingliga omvägen med bl.a. en dokumenterad dödsfälla, via Ärja. Snart visade det sig att vi satt och for som tättingar fram och tillbaka eftersom det ju var danskurser, körer, kompismöten hela tiden – i Mariefred. Hästarna som vi byggt om det gamla slaggstensgaraget till stall för, hanns inte med och till slut flyttade vi dem till den numera nedbrunna kungsladugårdens stall i Mariefred för att någon alls skulle hinna bry sig om dem. Hästarna gick då i den övergivna och ledsna hage som ligger alldeles bakom vårt nuvarande hem.
 
 Här står hustrun i det vi brukade kalla "skrotträdgården" med rester av två större växthus mm. Allt numer mejat till marken. Det verkar som om man tänker sig att göra något här. Snett bakom mig ligger den lilla "salutkullen" med utsikt över sjön Visnaren. Där lär Rutger von Seth ha haft en salutkanon som användes vid speciella tillfällen. Rakt fram syns gaveln på den gamla trädgårdsmästarbostaden med sin 70-talstillbyggnad, baksidan på stall/garage och till höger gaveln på den lilla gäststugan. Muren till vänster är ca. 1,5 meter högre på andra sidan och mot den odlades värmebehövande växter. Såväl Phyllis von Seth som hustrun var ju blom- och trädgårdstokiga så det var ju en idealisk plats att odla och påta på. Men senare ägare tycks ha saknat allt trädgårdsintresse så idag är det bara gräsmattor över alltihop. Sorgligt.


Så när en vän tipsade om att gamla provinsialläkarvillan vid ångbåtsbryggan skulle säljas så beslöt vi att flytta tillbaka till Mariefred. Men vi minns fortfarande med glädje och värme åren i Åkers Styckebruk med dess fantastiska omgivningar, vandringsstigar, utflyktsvägar, badsjöar, skogar och berg. Och vi var ihågkomna visade det sig då vi mötte ett par gamla glada vänner vid kvarnforsen som var riktigt kul att återse och prata med.
 
Plötsligt rörde sig fjolårslöven framför våra fötter och en halvstor groda hoppade på väg ner mot den forsande bäcken. Den fick hjälp sista biten sedan hustrun konstaterat att det inte var någon prins....
 
 
 En av alléerna i den Engelska Parken som går mellan grinden mot sjön Visnaren och upp till parkens mitt.  En gång har den säkert hållits grusad och krattad.
 
 En av alléns lindar med eget "spännband"! Mellan den vänstra och den högra stammen har en gren fogat samman de båda stammarna och fungerar som ett naturligt "spännband" för att hålla ihop dem!
 
 I parken finns såväl en liten ö mellan forsande bäckar där favorittidhästarna begravdes och här, på östsidan av parkens centrala kulle ligger på en terrass fem av herrgårdens trotjänande gårdvarar, sällskaps- och/eller jakthundar på 1800-talet, begravda. Omgivna av blå- och vitsippor.
 
Sedan Engelska Parken öppnades för allmänheten några år efter att vi återflyttat till Mariefred flyttades också dansbanan som under många årtionden förnöjt Mariefreds dansanta publik, från Hjorthagen vid Gripsholm och hit till Engelska Parken där den fortsatt att tjäna som just dansbana.
Under de sista årtiondena i Mariefred var det nöjeslegenden Henning Hendrix som basade och som såg till att alla de stora dansbanden och de populära sångstjärnorna gästade Hjorthagens festplats som var uppskattad inte minst av alla sommargäster i stugor och campingplatser.
↧
Search

Alice Babs – en helt och hållet professionell människa och vän!

April 3, 2017, 8:13 am
$
0
0
Eftersom jag blev god vän med Alice runt 1950 då hon och Nils Ivar plötsligt stod utanför vår dörr på Kungsholmen en söndagsmorgon och lämnade mig en ask Marbous "Symfoni" (Läs här om detta tillfälle)
 
 och vi sedan dess haft löpande kontakt, mestadels via brev och kort, så finns det givetvis en hel del roliga pärlor i min skattkista. Emellertid väljer jag som andra och sista exempel just med Alice, ett "dubbelkorrespondenskort" (med ett följdfax) som hon skrev till mig i December 2002. Jag hade då skickat henne en kassetttape med upptagning från en körkonsert med Ellington-Strayhorn-Gullin och Sjöstenmaterial. Ett program som Mariefredskören Pax Mariae, under Staffan Sandströms ledning, gjorde under en turné som gick till Södertälje, Strängnäs, Stockholm och runt om på fem platser i Skåne det året. Det var ett samarbete med vibrafonisten, författaren m.m. Erik Dahlberg och hans Kirk Quintet som i övrigt bestod av Claes Brodda på div. saxofoner, Lars Sjösten på piano, Arne Vilhelmsson på bas och omväxlande på trummor: Ronnie Gardiner och Hasse Karlsson.
 
Jag hade också uppenbarligen gjort ett försök att förmå Alice att sjunga med vår kör vilket hon vänligt men bestämt avböjer och jag misstänker av hennes vidare kommentarer kring kassetten att hon inte var särskilt imponerad av våra ansträngningar. Inte heller av Lars Sjöstens arrangemang och Erik Dahlbergs faktakontroll....!

Blott ett nummer föll henne på läppen och det var "Is God a three-letter word for love" (som också var skriven för henne) som hon tyckte att vi sjöng mycket bra. Alice var inte obekant med vår kör eftersom jag sänt henne kassetter tidigare men då alltid med vår klassiska repertoar som t.ex. Vivaldis "Gloria" som hon berömde och berättade att hon och Nils Ivar haft som julmusik det året.
 
Men Alice var en oerhört professionell musiker. Hon visste vad hon ville och kunde och hur hon ville ha saker och ting. En egenskap som hon t.ex. delar med Lill Lindfors. De vet båda hur belysningen på scenen ska vara för att vara till deras fördel, hur ljudet ska låta, var musiker ska stå och så vidare. Det var alltid imponerande att följa henne under en soundcheck före en konsert.
 
 
Under turnén kördes Billy Strayhorns Lotus Blossom som ett rent instrumentalt nummer men Erik och jag pratade om att det borde finnas en text till den vackra melodin och så kom vi på att Alice väl sjungit en text. Så jag skrev och frågade henne om den och vi talades också vid på telefon. Hon berättade att texten skrivits för henne och för att hon skulle sjunga den på Dukes begravning, men hon hade inte klarat av att framträda då så texten framfördes av en annan sångerska. Som hon skriver kände hon att det var en alldeles för personlig text för att hon skulle kunna låta någon annan sjunga dem (den finns dock insjungen med Alice själv på cd:n "Don't be blue" under namnet "Thank you for everything").

Följden blev att jag skrev en egen text som jag fick godkänd av Billy Strayhorns dödsbo/rättighetsinnehavare efter mycket procedurer och kunde "stimma". Titeln är "Jag är musik" och givetvis är den tillägnad Alice! Jag framförde den solo med Kirk Quintet i Kungsholms kyrka under 2004.
 
Men si det skulle jag aldrig ha gjort! Det gjorde Alice "återhållet" störtförbannad att döma av det fax jag fick från henne med stora svarta bokstäver. Hon gillade inte mitt tilltag att ge sig på hennes husgudar.
 
 
Men jag lät mig uppenbarligen inte nedslås och Strayhorns Estate var nöjda med texten (som de fick läsa i original och översättning) och hos STIM är den registrerad. Kontraktet jag fick från Strayhorns Estate var dock av "slavkaraktär" där jag i princip inte skulle få en enda STIM-promille ens, men jag lyckades faktiskt förhandla mig till en ovanlig men mer rimlig fördelning av rättighetsersättningarna.

Men som sagt, jag tror att Alice hade svårt att komma över mitt tilltag även om hon aldrig nämnde det med ett ord igen. När jag berättade för dottern Titti innan debaclet med Alice låsta dörr på äldreboendet 2013 hade eskalerat för långt, så hade hon aldrig hört Alice nämna detta heller.
 
Såå dålig tycker jag inte texten är......eller...?
 
 
 
↧

DIE ZARAH! Alltid stora bokstäver!

April 5, 2017, 5:51 am
$
0
0
I brevskattkistan ligger också ett brev från Zarah Leander. Med tanke på att hon är högaktuell genom en ny omdebatterad biografi kan det vara kul att lägga ut detta. Skrivet med stor kraftig handstil. Upprörda bokstäver!
Det skrevs inte till mig men det var jag som fick ta hand om det och besvara det.

Historien bakom: Någon gång i början av 60-talet blev min dåvarande svåger Henning Sjöström ordförande i Svenska Boxningsförbundet. Det var ett gott val för att ge förbundet ett lyft på flera områden som det just då behövde. Henning träningsboxades  visserligen men han hade en gedigen bakgrund som friidrottsman och han tillhörde den svenska eliten inom spjutkastning.
 
En av Hennings första åtgärder var att efter modell utifrån, bilda en Boxningens Supporterklubb som skulle vara en väg att höja sportens anseende. Vid ringside skulle blåa dynor markera var klubbens medlemmar skulle sitta och dessa medlemmar värvades bland "det Stockholm som sågs och roade sig". Artister, författare, skådespelare och andra s.k. "kändisar". "Kändis" var ju ett ord som skapades av Hennings vän Yngwe Gamlin i TV-programmet med "Skäggen", med i princip två personeri tankarna: Alice Timander och Henning.
 
Styrelsen satte Henning raskt ihop: ordförande blev skivbolagsdirektören, basisten mm Simon Brehm, vice ordförande var väl Henning själv och mig utsåg han till sekreterare och skattmästare. Övriga styrelseledamöter blev advokaten Axel Wahlberg, direktören Sten Dahlander, syster Karin Sjöström, direktörerna Gösta Landegren och Gösta Danell (tillika gammal idrottsdomare) och skivbolagsdirektören, sedermera framgångsrike fastighetsmäklaren Per "Pelle" Nyström.
 
Nytt i klubbsammanhang var att medlemmarna genom avtal förband sig att under tre år betala en medlemsavgift om 100:-, eller 50:- om man var bosatt utomlands. Värvningen av medlemmar skedde vid olika tillställningar där medvetenheten om vad man skrev på kanske inte alltid var på topp...
 
En av de som värvades på detta sätt var Zarah Leander som dock sedan aldrig betalade sina medlemsavgifter. Vi skickade givetvis påminnelser i hövlig och vänlig ton som väl möjligen formulerades allt skarpare. Zarah var förvisso inte den enda som slarvade men de flesta andra betalade dock snällt efter påminnelser. Dock icke Zarah. Det blev en diskussion i styrelsen om hur vi skulle förfara med detta varvid Simon deklarerade att artister precis som andra måste lära sig att man håller ingånga avtal och att man också precis som andra måste vara beredd att ta konsekvenserna av att man bryter ett avtal.

Alltså fick klubbmedlemmen Fredrik Fredriksson med egan jurist- och inkassofirma avsända ett inkassomeddelande till Die Zarah!

Och detta ledde omgående till ett mycket upprörd svar!
Någon avsändaradress behövdes minsann inte!
 
Jag fick alltså styrelsens uppdrag att försöka blidka den sköna och med uppbådande av mina allra bästa diplomatiska förmågor (mina föräldrars vänner sa alltid att antingen blir Mats begravningsentreprenör eller dilpomat! Ingen tokig kombination egentligen. Takt och inkännande behövs i båda fallen) skrev jag följande bre tillbaka till Den Upprörda:

 
Det ledde inte till något svar från Zarah men väl i inbetalandet av de utestående medlemsavgifterna!
Som slutkläm lägger jag en länk till Zarahs vackra inspelning av "Yesterday"!
 
↧
↧

Skärgårdsflottans drottning! Palatsångaren NORRTELJE!

April 26, 2017, 7:20 am
$
0
0
 
Här välkomnar jag och guiden Gisele Petré, sedermera ekonomie doktor, invigningsgästerna ombord på NORRTELJE den 1 juni 1965.
 
Under den gångna veckan var hustrun och jag uppbjudna till Norrtälje för att övervara årsmötet i Vänföreningen för s/s NORRTELJE. Anledningen var att föreningen beslutat att utnämna mig till hedersmedlem minsann! Jag har förvisso initierat och varit med och dragit igång åtskilliga föreningar under mina dagar. De flesta av dem lever och frodas än, men detta är första gången jag förärats ett hedersmedlemskap. Men det kanske tar drygt femtio år innan man gjort sig förtjänt av det!
 
Här befinner sig Bengt Adamsson från Stiftelsen Skärgårdsbåten, Stockholms läns turistdirektör Eric Thor, min gamla småskoleklassis och dåvarande Mälardrottningen Christina Palmstierna, Nyman & Schultz ägare och VD Bengt Lindwall och jag i kaptenshytten på kommandobryggan för att förrätta invigningen.
 
Hur gick det till då? Vi befinner oss i mitten av 60-talet och den vackra palatsångaren har nyligen stadigt förtöjts vid Gustav IIIs staty på Skeppsbron i Stockholm.
I juni 1965 invigs hon som ny restaurang och terminal för Nyman & Schultz sightseeingbåtar. N&S hade då räddat fartyget från en neslig upphuggning sedan det gamla Waxholmsbolaget ombildats till Tourist Sightseeing AB med några av de gamla uttjänta ångarna kvar "på lager". Det nya Waxholmsbolaget hade endast övertagit Express II, Storskär, Norrskär och Västan från det gamla bolaget. Med tanke på det konkurrensförhållande som rådde mellan N&S med Stockholms Sightseeing och Svea-bolaget med Tourist Sightseeing, var en direktaffär omöjlig. Istället anlitades en bulvan som uppträdde som köpare och som lyckades förhandla sig till att få köpa NORRTELJE för 65.000:-. Gissar att humöret inte var på topp hos Skeppsredarna Emanuel och Curt Högberg på Skeppsbron när de fick veta att de blivit dragna vid näsan av värsta konkurrenten. Och inte nog med det, de fick det totalupprustade fartyget direkt framför sitt eget huvudkontor men med N&S skorstensmärke istället!
 
Här är jag rorsman med ett par kuttersmycken vid någon fest ombord.


N&S hade rustat upp fartyget för en knapp miljon vilket var oerhört mycket pengar. Och det skedde inte heller med N&S banks goda minne. Även Handelsbanken fick fartyget ständigt framför ögonen och lär inte ha varit glada. N&S blödde ganska krafitgt. Till stor del "internt". Ekonomichefen lär regelbundet ha flugit till Dubai med sedelbuntar i specialsydda fickor på insidan av byxbenen. Verkställande direktören och huvudägaren hade där etablerat ett shippingbolag som än idag lever och blomstrar med svensk ledning.
 
När dotterbolaget Transair tvangs att byta flygplansflotta några år "för tidigt" och blev sittande med dyra propellerkärror medan konkurrenterna kunde byta till den nya jetplanen, blev krisen akut och Handelsbanken tog över för att rädda vad som räddas kunde. En av de första åtgärderna för banken var att göra sig av med det irriterande fartyget vid Skeppsbron. Men till vem? Man sökte med ljus och lykta efter en köpare som kunde se till att fartyget försvann ur alla inblandades åsyn! Den 1 oktober 1967 stängdes fartyget och låstes. Själv hade jag försökt att finna en möjlighet för att fartyget skulle kunna finnas kvar i Stockholm. Uppvaktade borgarråd och organisationer. De flesta organisationer var välvilliga men utan pengar. Borgarråden tyckte att det väl räckte med att ha en modell och några fotografier på Sjöhistoriska Museet!

Då ringde telefonen en kväll och en kraftig stämma tillkännagav: "Hej! Jag heter Lennart Hasselfeldt!"
 
Jag hade hört talas om att det i Norrtälje hade startats en räddningsaktion för att kunna flytta fartyget till sin gamla hemmahamn. Det var ju inget förstahandsval för min del som visste vilka möjligheter som fanns att driva en bra fartygskrog i centrala Stockholm. Men den glade och bullrige Lennart fick mig snart på andra tankar och tillsammans med Viking Lines legendariske Apollo III-kapten Johan Kull, hamnkaptenen i Norrtälje Sven Hafeldt, kyrkoherden i Norrtälje Walfrid Selinus  och några andra var jag snart involverad i räddningsaktionen. Så snart det stod klart att aktionen lyckats komma överens med Handelsbanken på en nivå som överensstämde med det belopp man lyckats samla in, nämligen 100.000:- så bildades en formell förening med namnet Stiftelsen s/s NORRTELJE vars ordförande blev dåvarande turistdirektören i Stockholms län, Eric Thor. Andra prominenta ledamöter var Stockholms läns fantastiske landsantikvarie Alf Nordström, advokaten Lars Bergmark och inte minst vår klippa, Rosie Hermansson som fortsätter att tjänstgöra som klippa i den nuvarande vänföreningen som tog över föreningsrollen när man för ett antal år sedan, av rädsla för att fartyget kuppartat skulle kunna komma att säljas till det stora rederiet som med ljus och lykta letade efter gammalt skärgårdstonnage, istället överförde ägandet av båten till en faktisk och juridisk stiftelse.
 
På mindre än tre år hade fartygets värde gått från 65.000:- till över en miljon för att reas ut för 250.000:- vilket prutades ner till 100.000:-! Viljan att bli av med fartyget var uppenbarligen större än de affärsmässiga övervägandena.

Så vidtog ett skrapnings-, putsnings-, fejnings- och målningsarbete av frivilliga krafter och den 27 juli 1968 kunde det skinande fartyget i triumf dras in till sin ursprungliga hemmahamn, eskorterad av ångfartyget Blidösund och en jättearmada av fritidsbåtar. Själv hade jag ansvaret för marknadsföringen och genomförandet av själva det publika evenemanget och fungerade som confrencier under hela dagen. Det var oerhört spännande och täcktes av rikspress och nationell TV. Om jag minns rätt så trängdes omkring 5000 människor på kajen och hurrade för båten när hon sakta gled in och förtöjdes. Erik Thor var med igen och invigningstalade liksom den dåvarande Mälardrottningen!
 
Framme i hemmahamnen! Bilden måtte vara tagen från andra sidan ån. Johan Kull i vitt vid skorstenen.
 
 
Föreningen Stiftelsen s/s NORRTELJE förvaltade fartyget väl och med goda restauratörer. 1971 hade hustrun och jag flyttat från Stockholm till Mariefred och sakta men säkert skiftades mitt ångfokus över på ångfartyget MARIEFRED, "Maja" kallad och mitt engagemang i NORRTELJE-föreningen minskade med avståndet men jag uppehöll hela tiden kontakten med det stolta fartyget. Och nu är jag hedersmedlem på livstid! Tack!
 
År 2000 firades fartygets 100-årsdag och här ses delar av det gamla järngänget: mångårige ordföranden advokaten Lasse Bergmark, Eldsjälen och guldsmeden Lennart Hasselfeldt, Mats och sjökaptenen och eldsjälen Johan Kull.
 
 Och här pratar hustru Ann med en annan entusiast och mångårig supporter, Bertil Perrolf vars radioprogram "Skivor till kaffet" ofta spelades in just på NORRTELJE.
 
Allteftersom dog de gamla kämparna och kvar är "bara" Rosie Hermansson och Bo Palm – och så jag på avstånd. Men som Rosie sa vid årsmötet så är det jag som har haft den längsta direkta kontakten med fartyget.
Just nu genomförs en stor ombyggnad av Norrtälje hamn. De stora silobyggnaderna är borta, kajen är ombyggd och nu kommer det att resa sig bostadshus utmed hela inloppet. Vännen Harry Karlsson tecknade en gång för Dagens Nyheters Namn&Nytt-sida, en bild av s/s NORRTELJE med de stora silobyggnaderna bakom och skrev texten: "Det är knappast båten som ger hamnen dess profil"! Och frågan är om den nya bebyggelsen blir en bättre bakgrund. Just nu är det rentav svårt att ta sig fram till båten för alla skjul, bodar, plank och inte minst en jättekökscontainer som ställts upp alldeles framför fartyget. En skamlig och helt obegriplig placering. Har man inget skönhetstänkande i Norrtälje byggnadsnämnd?
 
Bilden tagen vid något senare jubileum eftersom Blidösund är på besök också. Här syns också de jättelika och dominerande silobyggnaderna som nu är borta. Men man gillar uppenbarligen redan här att dölja det vackra fartyget. Här är det det stora bryggeriet som gör sitt bästa!
 
 
Än idag är det nästan svårt att se fartyget bakom alla skyltar, plank och bodar.
 
 Det känns inte särskilt välkomnande dessvärre!
 
 Och VAD ÄR DETTA?
 
  Tänker den nya krögaren göra om båten till containerfartyg?
 
Även om föreningen och restaurangen har bytt logga några gånger så sitter fortfarande den som jag ritade 1968 och som då användes på menyer och broschyrer och i reklamen, kvar på lejdarduken.
 
 Men en föga stilenlig soffa har letat sig in på huvuddäck. Den får nog krögaren tänka bort!
 
 Och så här ser damsalongen på huvuddäck ut idag! Där förlovade vi oss för 52 år sedan!
 
 Och i konversationssalongen på övre däck hade vi vår bröllopsmiddag!
 
 Akterdäck fungerar idag tydligen som huvudmatsal märkligt nog. När man har en av Sveriges vackraste första-klassmatsalar på övre däck! Här är det dock årsmötet i vänföreningen som pågår.
 
 Här gjorde Harry Karlsson och jag gemensam sak på DNs N&N-sida och här ser man den vackra matsalen som idag alltså bara verkar användas för beställningsmåltider!
 
 Rosie Hermansson, den sanna förkämpen för s/s NORRTELJE! Hedersmedlem sedan länge och fortfarande verksam i vänförening och stiftelse.
 
Nästa år är det 50 år sedan NORRTELJE återkom till hemmahamnen och det kommer givetvis att firas med dunder och brak. Som hedersmedlem är det självklart att jag kommer att vara med och njuta! Gör det ni också!
↧

Helgonet alias Brett Sinclair, alias James Bond, alias Roger Moore har lämnat oss.

May 24, 2017, 2:29 am
$
0
0
Här sitter jag i salongssoffan på Skärfsta Gård utanför Östertälje med Eric Steiner, syster Karin och Roger Moore.
 

Ledsamt besked om att Roger Moore dött. En gentleman och en suverän Simon Templar, James Bond och Brett Sinclair.
Jag hade det stora nöjet att få träffa honom och hans dåvarande hustru Luisa Mattioli en kväll i Stockholm i början av 70-talet. Han var då fortfarande endast känd för oss som Helgonet och var väl i Stockholm möjligen för att han då skulle bli Bond. Jag minns inte riktigt. Men han var god vän med Eric Steiner en svensk professionell spelare som drev den legendariska spelklubben "Pair of Shoes" i London. Eric i sin tur var i Stockholm och var god vän med min dåvarande svåger Henning Sjöström och ringde honom för att be honom och syster Karin att ta hand om paret Moore en kväll för att de skulle slippa sitta på hotell. Vi befann oss då på Skärfsta gård utanför Östertälje och Henning bad mig ta Rollsen "Nirvana" och köra in till Operakällaren och hämta Luisa och Roger medan Karin fixade i ordning någonting att äta.
Jag hämtade upp paret och Eric. Moores verkade till att börja med inte så trakterade av Erics idé men vi körde iallafall ner till Skärfsta. Konversationen flöt i bilen. Herrarna pratade på i baksätet och Fru Luisa förhörde sig med mig om Sverige och våra vanor och specialiteter. Det blev en mycket trevlig färd, följd av en trevlig middag följd av kaffe och dessutom lite dansande då jag fick lära Luisa några nya modedanser. Hon var mycket följsam och lättlärd och försökte locka upp maken som dock motstod hennes inviter.
Framåt småtimmarna körde jag så de tre tillbaka under glatt samspråk till Stockholm och avlevererade dem vid Grand Hotel.

 Detta svartvita foto fick min vän, den serbiske konstnären Mirko Vucinic syn på och fann så betecknande för det svartvita 60-talet att han gjorde en större diptyk med namnet "Smokers and Drinkers or Roger Moore and Mats Werner discussing colours" (Se nedan).
 
 Whatch out, Roger....  Luisa Mattioli drunknar i svåger Hennings speciella ögon.

Efter detta hade vi faktiskt också kontakt några gånger senare i livet, bl.a. en gång då han lovade att delta i en PR-gimmick för Mariefredsrevyn som då hade planer på att göra en krogshow, som dock aldrig blev av. Tanken var bara att ett antal toppartister skulle skriva upprörda brev till revyregissören som gick ut på att de verkligen inte tänkte vara med i denna lilla hålas lokalrevy och någonstans har jag Rogers brev (som jag för säkerhets skull hade formulerat...).

Han är och förblir den bäste Helgonet och den näst bäste Bond!
En fin, mänsklig, humoristisk och trivsam person.

 Målningen av Mirko Vucinic
 
Och här ser vi den klassiska bilden från Björn Borgs legendariska Wimbledonvinst med Björns fru Mariana Simionescu, Lennart Bergelin och Eric Steiner.
 
↧

Problem när styrelser blir för "trevliga"!

June 3, 2017, 9:15 am
$
0
0
Göran Persson x Två
 
Sedan jag lämnat Monica Zetterlundsällskapets styrelse är nu ett uppdrag som valberedare i den anrika Gripsholmsföreningen (som håller till i grannkåken) det enda uppdrag jag har kvar. Styrelsemötena i Z-sällskapet var sällsynt minnesvärda, trivsamma, roliga och goda! Ordföranden undrade varför jag ville sluta. Trivdes jag inte? Det var ju just det. Jag trivdes alldeles utomordentligt bra! Men detta kan många gånger vara en hämsko för en styrelse och en förening, att alla "har så trevligt" att ingen någonsin vill flytta på sig och avgå frivilligt.
 
Landshövdingen och tillika Gripsholmsföreningens ordförande Liselott Hagberg avtäcker Olle Hamnbergs porträtt av Göran Persson.
 
Efter tio år sinar kanske idéflödet. Styrelsemedlemmarna har börjat fokusera mer på just att trivas tillsammans och bryter inte längre nya tankar och idéer mot varandra på samma sätt. Verksamheten stelnar i sina former och blir förnöjd.
 
Just det problemet har vi i Gripsholmsföreningens styrelse, där vi i den nytillträdda valberedningen fick klart för oss att ordföranden liksom vi själva önskade se en utveckling av den stagnerande föreningen som idag har 354 medlemmar! "Varför inte 3540?" frågade slottsfogden och pekade på andra motsvarande vänföreningar med tiotusentals medlemmar. Vi skulle dock nöja oss med ett par tusen! Det handlar ju trots allt om en nationell klenod och angelägenhet. Den enda plats i Sverige som så överskådligt visar en del av vår historiska utveckling under fem århundraden i Sverige. Och där mycket av den svenska historien åskådliggörs på ett dramatiskt och spännande sätt.
 
TV-journalisten och styrelseledamoten Annika Hagström intervjuar Göran Persson.
 
 
Den förre slottsfogden sa att hans angelägnaste uppgift var att få barnen att komma till Gripsholm. För utan dem har vi inga besökare i framtiden. Och han lyckades i stor usträckning. Idag avlöser barnaktiviteterna varandra på slottet och nya generationer kan få en relation till denna borg. Tyvärr får de inte längre rida på Lejonet som jag en gång i tiden. Men kanonerna Suggan och Galten duger gott.
 
 
 
 
Men då måste också vänföreningen följa med i den utvecklingen.
 
Men här sätter föreningens gamla stadgar käppar i hjulen. Dessa främjar koninuitet snarare än förnyelse. I år var tre ordinarie styrelseplatser uppe för val. Men på två av dessa satt två av de fem styrelseledamöter (av elva) som är "självskrivna" pga stadgar eller praxis. Och på den tredje satt en relativt färsk ledamot som tagit tag i föreningens hemsida vilket vi fann för värdefullt för att bryta.
 
Så vad gör man då när de elva styrelseledamöterna sitter i treårsperioder varav tre "byts ut" varje år – utom då de fem självskrivna....
 
Jo det väljs också fem suppleanter som bara väljs för ett år i taget. Men dessa har lika trevligt som de övriga. Och när bara en av dessa frivilligt lämnade styrelsen så hade vi bara möjligheten kvar att meddela tre av de övriga på ett så hovsamt sätt som möjligt, att vi inte avsåg att föreslå dem till omval. Vi blev lite oroliga när en av dessa tre (innehavare av en gedigen titel) hade luftat sitt missnöje på senaste styrelsemötet utan att förstå att styrelsen är ett parallellorgan till valberedningen och att han alltså borde tagit upp sitt missnöje i ett annat forum. När vi möttes av beskedet att förse oss med små lappar i slottsentrén på väg till mötet förstärktes vår oro för en uppslitande voteringsprocedur kring en suppleantplats.
 
Men med ordförandens vana hand så styrdes mötet förbi alla blindskär och våra fyra nya unga styrelsesuppleanter torde kunna ingjuta nytt blod och nytt tänkande kring medlemsutvecklingen under det kommande året. Så får vi se om någon ordinarie fattar vinken nästa år och avgår frivilligt.
 
Därefter övergick mötet till de mer angenäma inslagen. Ett musikaliskt sådant med fyra händer på den av föreningen nyligen skänkta Steinwayflygeln gjorde denna den äran!

Därefter följde den sedvanliga avtäckningen av ett hedersporträtt som av föreningen varje år skänks till Statens Porträttsamling och ingår i en serie om drygt hundra porträtt som behandlas på särsklit sätt.

Objektet för årets porträtt var ingen mindre än förre statsministern Göran Persson som var på plats för att beskåda och kommentera porträttet utfört av konstnären Olle Hamngren. Persson berättade glatt och villigt om hur det hela gått till. Vi fick också en gedigen presentation av hans bakgrund av ordföranden Landshövding Liselott Hagberg.

Efter att alla medlemmar fått tillfälle att beskåda och beundra porträttet på närmare håll vidtog en oerhört intressant och levande stund där den förre statsministern intervjuades av vår styrelsemedlem Annika Hagström. Persson var i högform och svarade villigt och utförligt. Vi fick veta att han är en sann bilens vapendragare sedan han som barn upplevt vad bilen betydde för alla när det gällde att kunna få se och uppleva något utanför den egna gården eller bygden. Vidare att han som barn hade tre drömmar om sin framtid. Två hade han förverkligat men den tredje funderade han ännu mycket kring. Den första var att bli lärare – och det blev han. Den andra var att bli bonde – och det har han blivit "på äldre da'r". Men den tredje var kanske något förvånande: han ville bli präst!

Han förde ett djupt samtal kring sina funderingar. Var det pga en tro som han ville bli präst? Eller var det bara för den hemkänsla han hade i själva kyrkobyggnaden och den gemenskap som finns kring den? Han hade som barn till en kyrkvaktmästare (mm) vistats ovanligt mycket i Västra Vingåkers kyrka. Han var fast övertygad om att han kommer att klättra upp till predikstolen förr eller senare. Nog skulle han bli en präktig predikant! Många var överens om att ställde han upp som partiledare för något parti i nästa val skulle nog alla närvarande rösta på honom! Och det säger en del om hans retoriska förmåga och begåvning. Men han är också en man med ett intellektuellt innehåll, med stort intresse för inte minst konst, som han glatt och villigt delade med sig av.
Annika Hagström kunde givetvis inte låta bli att fråga också om hans syn på nuläget i den svenska politiken. Jan Björklund fick då en klar rallarsving av den förre statsministern ("han kan gott ha det") medan Kinberg Batra var det synd om. Hon förtjänade inte den behandling hon får, menade Persson.
Och det fick bli slutordet eftersom man redan dragit över tidschemat ordentligt vilket dock ingen klagade på.

Så vi avtågade till Kronköket för en od landgång med dryck, kaffe och biskvi och fortsatta livliga samtal.

Så nu uppmanar jag alla historieintresserade, alla konstintresserade att vallfärda till Gripsholm OCH att lösa ett medlemskap vilket enklast görs på föreningens hemsida. Föreningens årsmöte innehåller alltid intressanta samtal och föredrag kring de avtäckta hedersporträtten. Höstmötet – när mörkret sänkt sig över slottssalarna  – samlar också medlemmar för roande och intressanta föredrag och musikaliska inslag av fina artister. Båda mötena avslutas med en måltid i Gustav IIIs gamla kronkök (på hösten alltid årtsoppa med varm punsch) där vi alla också har lika trevligt som någonsin i styrelsen kring de gamla nötta långborden!
 
Statens Porträttsamling på Gripsholm tillhör välrdens största. Med många vackra och intressanta målningar. Och i sommar visas dessutom en spedell utställning av fotografen Dawid: "Men". Den utställningen har trängt undan den ordinarie hängningen av hedersporträtt som istället återfinns i starkt reducerad mängd på intilliggande väggar. Det enda moderna porträtt – utöver dessa – är Inger Hodgsons porträtt av den världsomspännande organisationen SWEAs grundare Agneta Eckerström Nilsson som visas i ensamt majestät. Och det är ett mycket sevärt porträtt.
 
Inger Hodgsons vackra porträtt av Agneta Eckerström Nilsson, SWEAs grundare.
 
 
↧
Viewing all 145 articles
Browse latest View live
Search